nu är helgen över.
det känns lagom bra.
sitter här i min lya jag och scott.
känner mig tom inuti
och så fort jag känner mig tom kommer ångesten.
hela jävla tiden.

och jag vill gå ned i vikt.
och jag vill skära
och jag vill bara försvinna.

för det här med livet känns bara piss.
när jag tänker på min möjliga framtid blir jag bara ledssen.
jag vill inte plugga klart, börja jobba, få barn, köpa bil, åka på charter resa under loven...
jag vill inte pressas in i den formen.
jag vill inte!

men jag vet inte vad jag vill istället.
jag vill vara smal.
smalast.
jippie! vilket underbart mål.
men det är just det, det är ett mål som går att måtta, mäta och framförallt som går att uppnå.
att vilja bli lycklig är så diffust, att vilja bli normal är så trist och otillfredsställande
att hela tiden sträva efter något känns så mediokert.

så jag pillar i mig äckliga laxerpiller och fingrar på rakblad istället.