I augusti 2009 slutade jag att skriva här.

förlåt för alla bmi:n de skriver jag endast ut för att ge en känsla och förståelse för läget.

finner tröst i små piller samt att jag ska åka bort i en vecka,
då blir det mer kontroll för Ä och kanske kan jag få lite knotor tillbaka.

Men det skaver i mig ändå, för mamma var vänlig nog att börja prata om hur hemskt jag mått under åren som sjuk. Hur glada de är att det börjar lätta nu.
Att hon och pappa nog inte skulle orka gå igenom det igen. Men jag drömmer i om att gå igenom det en sista gång.
Men jag ser nog på det hela rätt så glorifierat.
Jag minns inte att jag fick sådan ångest att jag inte gick att nå.
Att jag satt bakom en fåtölj en hel dag. Att jag gjorde avskyvärda saker mot min kropp.
jag minns bara att jag var smal.
fast det var jag inte då.
när jag vankade in på sjukan första dagen med mitt bmi på 11-12 kände jag mig as-fet och ångrade hela tiden att jag hade tagit t-shirt på mig så att alla kunde se mina feta armar och undrade vad jag gjorde där.

så mycket tankar.
hur ska framtiden se ut?
ska fler år offras för svälten?
det verkar ju onekligen så...

Varför är jag så rädd för att bli frisk?
Jag är verkligen livrädd för att bli det.
Så till den grad att jag inte vill bli frisk.
Jag kan inte se mig själv utan anorexin.
Jag kan inte se mig själv som annat än underviktig.
Inte så att jag tänker vara gravt underviktig hela mitt liv, utan bara lite lagom.

Ätstörningen är verkligen mitt skötebarn.
Det låter hemskt, och ibalnd är det så, men för det mästa känns det bara naturligt.
Jag har velat gå ned i vikt så länge, ända sedan jag var 10-11år. Jag är 23år nu.
jag har alltså strävat efter att vara smalare under större delen av mitt liv.
Och för varjn år som går, desto svårare blir det att släppa taget.
Jag har så många invanda tankebanor.
Att släppa dessa, det gör mig livrädd.

45,2 imorse.
det känns lite mycket.
men det gör det ju alltid.
var ute med vänner igår.
blev lite för mycket alkohol.
är fascinerad över hur mycket jag tål.
en cider, en halv flaska vin, två sexor, ett glas mousserande, två hemma fixade drinkar av okänd styrka.
fast jag klarade med nöd och näppe att komma hem.
beslutat mig för att ta en vit sommar.

trots att jag inte har gått ned i vikt så har mina armar minskat.
det gläder mig.
beror nog på alla mina armhävningar.
fast det är delad glädje.
mina armar är ju inte direkt vackra.
magra och eländiga.
håriga med.
förbannat håriga.
hela jaga är rätt hårig.
lagunohår. eller svälthår.
men skit samma. mitt mål är kanske inte att vara vacker.
det tror jag inte jag kan bli.
jag vet inte vad mitt mål är längre.

Det är väldigt lätt att hamna i gränslandet.
gränslandet mellan frisk och sjuk.
jag står numera med ett ben i varje värld.
och jag kan inte bestämma mig för vilket ben jag ska stå på.
jag har ett relativt normalt bmi. (somliga säger nog emot)
för att vara jag är det iallafall det.
jag skulle säkert kunna ha en sundare kropp och vikt.
men just det är så svårt.
en sida av mig tänker att jag är ganska så nöjd med min kropp.
jag är smal, nästan mager, men inte sjukligt smal. (det kan det säkert oxå råda delade meningar om..)
jag är inte så smal att alla på en gång ser, "aha, hon har anorexi."
men ändå så pass smal så att säkert en och annan tänker "hon har problem med maten"
och det känns rätt bra. (konstigt va?)
samtidigt som en annan del desperat skriker att jag är tjock. att jag är fet och att jag är glupsk och ful.
en del som hela tiden argumenterar emot den där första delen, "du är för fan inte klok, tror att det syns på dig att du äter lite, hur sjutton skulle det kunna synas? du äter ju inte lite!"

jag är väldigt rädd för att lämna sjukdomen bakom mig.
den är ju halva jag!
Så många år som jag ägnat åt anorexin.
på så vis är ju gränslandet ganska så bra, jag får ju båda delarna.
jag får vara frisk och samtidigt sjuk.
om det nu går.

men ändå jag skulle vilja ta ett steg ut i friheten, våga prova.
kanske är det värt det? jag har ju inte blivit besviken hitils.
men jag vet inte om jag kan eller vågar.

Jag försöker att äta bättre.
det går väl inte direkt bra, men jag försöker och jag kämpar.
vareviga sekund.
känner ändå att min kroppsbild har förändrats,
jag tycker att jag är lite mager.
kanske inte mycket.
men lite.
och, jag tror att det kan ha kommit av att jag numera umgås med "normala" människor.
jag har under så många år bara umgåtts med andra ätstörda.
då har jag inte varir särskilt smal, jag har ju varit högst "normal" nu är jag inte det.
nu är jag smal. nästan mager.
jag antar att det är något positivt.
men jag måste fortsätta.
fortsätta få en normalare kroppsbild.
för jag kan ju absolut inte tänka mig att väga mer än jag gör nu..

och nu såg jag mig nyss i spegeln.
såg mina armar.
de var beniga.
det har förändrats, jag tycker inte längre att det är så fint.
jag tycker mest att det ser äckligt ut.
går i linne, för det är så varmt.
och jag inser att man kan se på mig att jag har problem med maten.
och jag är inte stolt över det längre.
det är inte fint, det är ingen juvel.
det är bara sjukt och fult.

ja, det är samma gamla visa hela iden.
samma tankar som maler på.
gick en halvmil i morse.
under hela promenaden tänkte jag på att gå ned i vikt.
värdefullt använd tid?
nej, knappast.

jag sliter ut mig själv.
förstör mig själv.
jag har möjlighet att välja en annan väg.
möjlighet att kämpa för något nytt.
men jag vågar inte.

men jag är jävligt less på att ständigt ha ångest.
att ständigt tänka på mat.
att tänka på det jag ska äta,
få ångest för det jag äter,
känna att jag misslyckats,
aldrig vara nöjd.

men att lämna smalheten bakom mig?
anorexin?
nej, det går inte. det kan jag inte.
det är ju den som är jag.
vad ska jag då tänka på?

kanske några nya tankar,
inte samma tankar som jag tänkte för 10år sedan.
som jag tänkt varje dag i en väldigt lång tid.

men sanningen är den: jag varken kan eller vågar.

vet inte vad jag ska ta mig till.
ena delen skriker i mig.
att jag ska svälta, bli smal, mager, gå ned i vikt.
en annan del viskar försynt att det nog inte är en så bra idé.
att jag inte ska äventyra allt fint som jag har.
att jag ska stå ut. gå emot demonerna och äta.
jag vet varken ut eller in.

har aldrig tänkt på det.
eller jo, det har jag.
jag kan bara inte förstå varför någon skulle vilja fråga mig något..
kanske blir det en frågestund någon gång om det finns intresse för det.
men annars är det bara att ställa en fråga som en kommentar,  jag brukar svara på de flesta frågor jag får.

ja, det var lika bra att de fick reda på skiten.
att allt inte är en dans på rosor.
att jag fortfarande har en bra bit kvar, även om jag redan kommit grymt långt.
de fick reda på att jag skurit mig under året, och det rätt så rejält..
att jag spyr och hetsäter.
men nu ska vi jobba tillsammans för att jag ska sluta med det.
för jag vill ju verkligen det..
inga mer fula ärr.
inga mer magsköljningar.
visst borde jag klara det, men det känns så svårt och stort.
men ajg har klarat av att inte spy och inte skära tidigare.
så jag klarar det nu med.
det måste jag bara.

vill jag bli frisk?
Vill jag bli vuxen?
jag vet verkligen inte.
jag känner inte att jag vill bli vuxen,
skaffa ett jobb,
jobba 9-5,
 köpa hus,
gifta mig,
skaffa barn,
 hund och Volvo
jag vet att jag inte vill det.

alltså har jag inget direkt att se fram emot.
för mig är det stort nog att kunna se fram ett år.
det har jag aldrig kunnat gjort tidigare.
jag har kunnat se en vecka, ibland bara en dag, i vissa stunder knappt en timme.
jag ser inte mig själv som någon som ska bli "stor"
jag har i ärlighetens namn inga stora mål här i livet.
jag har bara små mål.
att klara en tenta,
att klara av att bo ensam,
att inte spy på två veckor,
att inte åka in på sjukhus,
det är mål i den storhetsgrad jag klarar av.

så vill jag bli frisk?
vet inte.
jag kan verkligen inte se mig själv utan anorexin.
jag håller på nu att bygga upp ett eget liv.
att få en frisk identitet.
men den skriver jag inte om här.
här är min sjuka sida.
jag är inte bara den här personen.
det är viktigt att poängtera.
så det jag gör är helt enkelt att jag ska försöka bygga upp ett friskt liv, och då kanske jag vågar lämna det sjuka.
kanske.

nu har jag gått in i svält igen.
fast små olykor inträffar ibland.
igår kom jag hem full, då var det visst en bra idé enligt mig att äta en massa och sedan spy.
är lite orolig för det känns dom om jag har en flisa på min ena nedre framtand som står fakt upp.
den syns inte, men känns.
och jag är orolig och nojjig.
vill inte sabba mina tänder.
men med tanke på hur mycket jag har spytt under det senaste året (framförallt)
och att jag har spytt till och från i nästan fem år så vore inte det så konstigt.
så nu ska jag inte spy på två veckor.
tar det som ett mål.
och jag vet att jag är stark nog att klara det.
jag har en vilja av stål.

jag förbannar den dagen jag lärde mig spy.
fast det var inte en dag... jag övade upp mig, jag letade aktivt fakta på hur jag skulle bete mig för att spy.
först kunde jag inte. trots att jag var så svårt anorektiskt och ätstörd.
jag minns att jag skämdes över att jag inte kunde. men var stolt över att jag kunnat gå ned så mycket i vikt utan att spy.
jag ville göra allt för att kunna.
och det gjorde jag, och tillsist så lärde jag mig.
och har man en gång börjat med det är det nästan omöjligt att sluta.
tänk om jag vetat det. (fast det gjorde jag nog.., men jag ville inte tro det)

fylla och fyllekäk.
orkar inte bry mig än.
jag tror inte att alkohol och atrax, steolid är en bra kombination.
det ska jag minnas.

efter lite inspiration så har jag gjort en video som visar min sjukdom.
den är bara för mig, för den kommer att vara triggande för andra, och så vill jag ju inte lägga ut mitt ansikte.
jag blev jätte ledsen när jag såg min video.
såg hur många år jag slösat bort.
insåg hur tragiskt det hela är.
insåg vad hela mitt liv fokuserat kring i tio år,
såg hur jag förstört mig själv,
både psykiskt och fysiskt,
och att jag fortfarande inte kan släppa sjukdomen och gå vidare..
så det är ett tips, gör ett bildspel,
med bra musik,
sätt in årtal, så du får en överblick över hur länge det har hållit på,
det blir starkt!

är inne på dag 4:a nu.
det går rikigt bra.
fast jag känner mig enorm.
och är rätt deppig.
men skit samma.
har jag sagt 14dagar så ska jag fan klara det!

annars så känner jag mig mest sor.
äter hela tiden, småäter.
dumt dumt och ångest skapande.

inte hetsätit.
inte spytt.
bra av mig.
ätit lite för mycket.
men det är kvar i mina mage och det är bra.
nästa vecka ska jag äta bra.
och kanske våga ställa mig på vågen.