finner tröst i små piller samt att jag ska åka bort i en vecka,
då blir det mer kontroll för Ä och kanske kan jag få lite knotor tillbaka.

Men det skaver i mig ändå, för mamma var vänlig nog att börja prata om hur hemskt jag mått under åren som sjuk. Hur glada de är att det börjar lätta nu.
Att hon och pappa nog inte skulle orka gå igenom det igen. Men jag drömmer i om att gå igenom det en sista gång.
Men jag ser nog på det hela rätt så glorifierat.
Jag minns inte att jag fick sådan ångest att jag inte gick att nå.
Att jag satt bakom en fåtölj en hel dag. Att jag gjorde avskyvärda saker mot min kropp.
jag minns bara att jag var smal.
fast det var jag inte då.
när jag vankade in på sjukan första dagen med mitt bmi på 11-12 kände jag mig as-fet och ångrade hela tiden att jag hade tagit t-shirt på mig så att alla kunde se mina feta armar och undrade vad jag gjorde där.