ingen hets idag.
tänkte bara skriva ut vad det kan vara.
sist klämde jag i mig ca 10st choklad "bitar" bounty, mars, snickers, milkyway, (mamma o pappa köpte ett stor pack till mig). en innehåller mellan 81-91kcal dvs ca 900kcal
sedan åt jag fem smörgåsar med rejält med smör på ca 600kcal
därefter åt jag glass på ca 300kcal
totalt blev det ca 1800kcal
det är rätt mycket.
visserligen har jag hört om andras hets attacker och de har varit mycket större, men med tanke på hur lite jag äter i vanliga fall så är detta extremt mycket.
sen så spyr jag massa, sköljer med vatten ända tills vatten bara kommer upp.

skäms över att skriva detta, men det är sanningen.
så glamoröst är det med ätstörningar, med anorexi,
polettens baksida..
jag trodde aldrig att jag skulle kunna hetsäta, även om jag blivit varnad för det ända sedan jag utvecklade anorexi.
jag trodde inte att jag skulle stoppa i mig stora mängder mat och sedan spy upp det.
jag skulle aldrig göra det1
men se så det gick..

vackans utmaning:
jag ska inte spy en enda gång.
förra veckan var kaos i det avseendet så nu måste jag komma på rätt köl igen.
men för att det inte ska bli för jobbigt. så blir det mindre mål, först.
vilket innebär att jag inte får spy idag.
(sen har Ä bestämt att idag ska jag endast äta 300kcal, Ä fick mig även att äta lite laxer igår kväll. allt för att helgen innebar så mycke mat. det heter k o m p e n s e r a) 

vore det inte för de fina komentarer som jag får,
så skulle jag för länge sedan ha låst den här bloggen.
men de fina komentarerna gör att jag står ut med de andra komentarerna som jag får.

jag vet inte vad jag vill.
eller jo, jag vill leva ett liv utan min sjukdom.
jag vill slippa tvånget, ångesten, alla sjuka tankar och självhatet.
jag vill inte tvinga mig själv att vända ut och in på magen,
jag vill inte få panik över allt jag äter,
jag vill inte misshandla min kropp,
jag vill inte svälta.

fast samtidigt så är det en del av mig som får mig att göra allt det där.
en osynlig kraft som har en volymknapp i mitt huvud.
som vrider på volymen på max när jag går emot de sjuka tankarna.
som får mig att hyperventilera, stoppa fingrarna i halsen, skära mig och får mig att hata mig själv.

för mig handlar det knappast om vad jag vill.
det är mer så att jag inte kan.

tisdag.
igår var mindre bra.
fick träffa toaletten ännu en gång.
är så less på att spy.
måste lära mig att stå emot.
men det är så svårt.
i nyårslöfte tänkte jag att jag skulle lova att spy max 10gågner i månader,
okej, inte gånger, dagar...
fast det där gånger-dagar är inte så bra.
för har jag väl spytt en gång på en dag, så är det väldigt ätt att jag gör det igen.
det "räknas" ju inte längre.
är tio dagar mycket eller lite?
det är var tredje dag. ca 120 dagar på ett år.
fast då skulle det bli 245dagar utan.
fast problemet är kanske det att jag inte klarar av att hålla mig under tio dagar?

visst är det fint att plugget dragit igång.
men maten går inte så bra.
jag har ångest upp till öronen över allt jag åt på jul lovet,
så nu får svälten styra.
bra, dåligt?
jag vet.
det är bara det att längtan i mig har blivit så stark.
lusten att få väga lite en sista gång.
nej, inte ens det, en sista gång till.
men åter igen.
inte sabba studierna.
inte samma gamla visa igen.
men ändå, så kan jag inte låta bli.
det är inte jag som styr.

livet går bra.
jag trivs med mitt liv.
maten går ju sådär.
men annars så är det bra.
men jag borde verkligen få lite mer struktur på mitt matintag.
fasta tider och sånt..
men det är så jobbigt...

jag är dålig på att blogga.
har så lite tid.
så mycket att göra.
maten går sådär.
upp och ned.
vill att det ska funka.
'inte gå ned i vikt, inte paja allt igen.
men hur ska jag kunna låta bli?
för längtan är så stor.
man jag SKA INTE.

tänk vad länge jag har klarat av att leva normalt,
neej, men själv iallafall.
inte allt för mycket skadande,
inte gått ned så mycket i vikt.
livet går på.

jag borde klara det här.
leva ett normalt liv.
kanske någon dag.
vi får se.

vikt på freddag.
bara en- två gånger i veckana nu.
det är starkt!

Suzanne om så här fet (fr, 4/11): 
Nu förstår jag vad du menar när du skriver att du är fet. Du är verkligen fet. Fläskigt, dallrigt, otroligt fet. Men hur kan du med att visa bilder på en sådan fet kropp? Du skriver ju att du skäms över hur fet och äcklig du är.

jag vet att jag är fet.
men jag var bara tvungen att lägga in en bild som visade hur fet jag faktiskt är,
för "folk" tyckte tydligen att jag hade en "fin" kropp.
men nu har jag lagt in en bild som visar hur fet jag faktiskt är, och jag skäms,
tro inget annat, jag är äckligt stor och fet, har enorma lår och gigantisk mage, och mina afrmar är groteska.
de bilder jag tidigare lagt upp har jag valt med omsorg för att jag ska se "smal" ut,
nu tog jag en där jag var fet.
en bild som visar hur jag faktiskt ser ut på rikligt

men, samtidgt vet jag att jag inte borde vara tjock, jag har ett bmi på 14,6 och borde inte vara tjock,
men jag är det ändå.
för jag har väldigt lätt skelett, så 45kg (bmi 15) är normalvikt för mig. alltså inte bmi 20, som andra "ska" ha.
jag tror på individuella bmi:n och jag har ett som ligger på 15.
alltså har jag bara en undervikt på 1,5kg

usch, nu skäms jag över att jag kagt ut bilder på mig som är så groteska.
kanske tar jag bort dem, för jag vill inte att andra ska se mitt fett..
samtidgit vill jag att det ska komma fram att man kan faktiskt vara "normalviktig" och ha ätstörningar,
för äs har jag till och med diagnosen svår anorexi sedan ca7år tillbaka, även om jag inte är så särskillt underviktig.

fuck, vilken ångest jag fick nu.

denna dubbelhet.
jag får inte falla.
men jag vill.
inte gå ned till 40kg.
för min hjärna funkar inte som den ska då.
jag kommer inte orka cykla lika mycket, lika snabbt,
jag kommer bli än mer självdestruktiv.
jag kommer börja svimma och få dåliga värden.
jag kommer bli mer inåtvänd, mer deprimerad och mer ångest laddad.
jag kommer inte kunna leva.

men samtidigt.
jag vill vara smal.
smalast,
ha min fina fina juvel, mitt skötebarn,
mina dåliga värden och kunna visa att det går.
vill få vara smal.
jag vill falla.
ge upp. dö.

men nu har jag fått känna av något nytt.
något som kan liknas vid lycka? glädje?
det blev så komplicerat.
min svarta värld har fått nyanser.
jag trivs med det, älskar det. men ovissheten är svår.
det är nytt.
otryggt.
ska jag vända mig om och gå tillbaka till min sjuka värld?
fast hur skulle jag kunna göra det?
nu har jag ju sett delar av det andra, bara små glimtar, och jag skulle aldrig sluta undra.

det känns så overkligt.
det är det här jag läst om i alla dessa självhjälps böcker,
det är det här som jag aldrig trott eller litat på. och nu är jag där.

nu är helgen över.
det känns lagom bra.
sitter här i min lya jag och scott.
känner mig tom inuti
och så fort jag känner mig tom kommer ångesten.
hela jävla tiden.

och jag vill gå ned i vikt.
och jag vill skära
och jag vill bara försvinna.

för det här med livet känns bara piss.
när jag tänker på min möjliga framtid blir jag bara ledssen.
jag vill inte plugga klart, börja jobba, få barn, köpa bil, åka på charter resa under loven...
jag vill inte pressas in i den formen.
jag vill inte!

men jag vet inte vad jag vill istället.
jag vill vara smal.
smalast.
jippie! vilket underbart mål.
men det är just det, det är ett mål som går att måtta, mäta och framförallt som går att uppnå.
att vilja bli lycklig är så diffust, att vilja bli normal är så trist och otillfredsställande
att hela tiden sträva efter något känns så mediokert.

så jag pillar i mig äckliga laxerpiller och fingrar på rakblad istället.

varfrö är jag så nervös?
jag bodde ju i lägenhetn i våras.
är så rädd för ensamheten,
och för maten och självskadningen.
men förhoppningsvis så går det bra..

jag tänker inte ge en massa tips på hur man blir mer ätstörd.
visserligen gör jag säkert det indirekt.
men jag tänker inte göra det medvetet.
så istället öfr att berätta om vilka laxer som funkar bra ska jag dra lite information om laxermedel...
trist, jag vet, men skit samma, så blir det.

jag har aldrig missbrukat laxermedel under längre perioder, gör man det så kan man förstöra sina tarmrörelser helt och hållet och inte fugera utan laxer, men det vet ni säkert redan. det vet alla...
jag har däremot använt det regelbundet under perioder.
jag har petat i mig mängder av laxer.
först den rekomenderade dosen,
sedan lite mer än rekomenderat,
och tillsist mycket mer än rekomenderat.

laxermdel reducerar bara kalorimängden med ca 4%.
dvs av 100kcal så försvinner 4kcal,
det är sjukt lite.
med tanke på allt jävla obehag man får av skiten.

i början var det ganska så smärtfritt.
tog pillren på kvällen och sedan verkade de på morgonen.
men sen blev det annorlnda.
det räckte nämligen inte längre med den rekomenerade dosen.
så jag tog lite mer.
sen funkade inte det heller,
och då tog jag ännu mera...
jag använde kanske laxer en gång varje vecka, så det var inte så tätt intervall, gjorde det innan vägning.
hade jag gjort den en gång inna, så var jag ju tvungen att fortsätta--
nu mår jag bokstavigen illa bara genom att tänka på tabletterna.

jag har tagit laxer vid tillfällen då jag känt mig uppsvullen, innnan vägning, när jag tyckt jag ätit för mycket, efter en "hetsätning", i samband med viktiga tillfällen mm.
det har resulterat i så mycket äckel.

jag har behövt sitta på toan i flera timmar.
jag har spytt galla,
jag har mått dåligt hela dagar,
jag har behövt skita utomhus då jag varit ute och gått,
jag har fått kraftig värk i magen,
jag har svimmat,
jag har behövt ligga i sängen hela dagar,
jag har gjort på mig,
jag har fått feber,
jag har haft en mage som mullrat som åska,
jag har vid två illfällen spytt då jag sett tabletterna innan jag ens tagit dem!
mm.
antagligen händer detta mest då jag tagit för mycket,
eller tagit då jag inte haft något i magen.
orkar inte dra allt som händer,
för det är så jävla äckligt.
men jag berättar det ändå.
bara för att jag kanske har en liten liten möjlighet att påverka någon.

trots allt detta obehag,
så händer det att jag tar laxer ibalnd,
bara för att gå ned i vikt.
fast det inte funkar!
börja aldrig använda laxermedel.
det är så äckligt, så jobbigt, så onödigt och så korkat!

ja, jag åt en bit tårta.
ibland har man inget val.
kusinen och jag gjorde den tillsammans.
så det var svårt att slippa undan.
i sådana stunder är det bra att kunna spy.
även om det känns för jävligt.
så slipper jag iallafall ångesten.

idag åker de andra iväg.
så jag kan äta vad jag vill.
dvs ingenting.
eller min låg kcal kräm.
fast jag borde äta..
borde inte gå ned i vikt nu.
då blir alla så oroliga o jag ska fixa hösten.
och tro mig, det kommer jag inte att göra.
eftersom jag ska ned i vikt.
visserligen bara 5-6kg men för min kropp är det ganska mycket.
kanske fixar jag det.
man kan ju alltid hoppas.
för jag hatar den här äckliga kroppen, med allt äckel fett på.

40kg är bra för mig.
bmi 13.4
fast 39kg ser ju bättre ut, då blir det bara 13.

borde sova.
men ångest i mig.
vill så gärna gå ned i vikt.
bli smal.

bilder.
vet inte om jag bordde publicera dem.
men orkar inte bry mig.
har ju näsan inga läsare.
och vill man se anorektiker är det ju bara att googla.
så jag lägger upp mina bilde.
för mig är dom starka.
uttrycker ångest, längtan, hat, lycka, saknad och sorg.
andra ser kanske inget av det.



men jag bloggar för min skull.
vet inte ens varför.
ett inre behov gissar jag.
som terapi.
kanske.

äh orkar inte skriva något.
mer än att jag är deppad.
att jag är puckad svag och värdelös.
och att jag inte orkar med mig själv.

varför fortsätter jag att leva varje dag?
jag har inga drömmar inga mål, jag tänker varje dag på självmord och är vet att jag inte kommer klara av att leva så länge till.
min framtid består endast av mörker, mitt nu är bara mörker.
jag hatar mig själv och jag hatar mitt liv.
jag lever för min hund.
och jag ser fram emot att han ska dö så att jag kan få dö.
för han är mitt liv,
han är min glädje,
han är mitt allt och jag vet att mitt liv är slut när han dör.
för då finns det inget som håller mig kvar.

nu måste jag kämpa, klara av att leva hemma, allt för att scott ska må bra.
jag får inte skära mig, gå ned i vikt eller överdosera.
inte reskera att den enda som betyder något ska fara illa.
jag måste hålla mig utanför psyk och slutenvård, allt för scotts skull.

därför gör det så jävla ont att jag önskar att han ska dö.
bara så att jag ska få ge upp.
ja är självisk.

jag hoppas att min blogg inte är neddragande.
det är verkligen inte meningen.
jag vill bara att alla ska fatta hur hemskt det är att leva med en ätstörning.
att det inte är något fint och vackert.

jag är rubbad i vissa avseenden, jag tycker tillexempel att det är vackert med beniga kroppar.
men jag vet hur man mår när man är så benig.
det är inget liv.
det är inte ens et liv att leva som jag gör nu och då är jag inte kraftigt underviktig.
men hela mitt liv kretsar kring mat, vikt och svält.
jag lever ett halvt liv.

så ibland när jag verkar dyrka det smala idealet så ör det en knäppa, sjuka, störda sidan av mig.
säg till mig på skarpen då!

jag hatar att jag fastnar på sådana här jävla bloggar.
bloggar som handlar om tjejer som vill bli "trådsmala" som vill vara "vackra" som vill ha "kontroll".
jag vet inte vad jag ska tycka, för en del av mig säger dom är ätstörda.
en annan del säger att det är jävla wanna be:s
för de flesta som skriver sån skit har aldrig varit "riktigt" sjuka, med riktigt sjuka menar jag inte bmi 12, utan jag menar helt enkelt att man är så sjuk att man inte klara av sitt liv, att man måste in på sjukan, eller att man måste sluta med allt annat för att bara få maten att fungera, för att ÖVERLEVA. det har inget med ens vikt att göra.
utan dessa tjejer är oftast enligt den rubbade delen av mig "halv smala" eller normalviktiga.

på de här bloggarna snackas det så mycket skit, jag tänker inte gå in på det, för min ork dog.
men jag önskar bara att dessa själar vet hur det är att bli "riktigt" sjuk.
att hela ens liv kretsar kring mat, att allt slagits i spillror.
att vara 22år och ens föräldrar är oroliga för att man ska sova ensam en lördagkväll.
att ha fått hoppa av skolan
att få hoppa av skolan två gånger
att få åka in till akuten och sy med oroliga föräldrar, eller besviken sjukhus personal
att få åka in med ambulans
att vakna upp i en sjukhussäng med slangar överallt, kateter och hela jävla skiten, och tänka "fan fan, jag lever"
att ha gått hos ca 6 olika experter på ätstörningar och fortfarande vara sjuk
att bara kunna ha sex med någon då man är kraftigt berusad för att självhatet är så jävla stort
att bli upphämtad av polis och körd till psykakuten
att ligga på psyk med lpt
att "bli vägd" utan kläder av främlingar
att vara utan kontroll över sitt liv!

jag skulle kunna skriva en hur jävla lång lista som helst men nu är jag så upprörd och ångestladdad att jag måste pilla i min stesolid, jag för år av medicinen kommer oxå med på listan.