Det är väldigt lätt att hamna i gränslandet.
gränslandet mellan frisk och sjuk.
jag står numera med ett ben i varje värld.
och jag kan inte bestämma mig för vilket ben jag ska stå på.
jag har ett relativt normalt bmi. (somliga säger nog emot)
för att vara jag är det iallafall det.
jag skulle säkert kunna ha en sundare kropp och vikt.
men just det är så svårt.
en sida av mig tänker att jag är ganska så nöjd med min kropp.
jag är smal, nästan mager, men inte sjukligt smal. (det kan det säkert oxå råda delade meningar om..)
jag är inte så smal att alla på en gång ser, "aha, hon har anorexi."
men ändå så pass smal så att säkert en och annan tänker "hon har problem med maten"
och det känns rätt bra. (konstigt va?)
samtidigt som en annan del desperat skriker att jag är tjock. att jag är fet och att jag är glupsk och ful.
en del som hela tiden argumenterar emot den där första delen, "du är för fan inte klok, tror att det syns på dig att du äter lite, hur sjutton skulle det kunna synas? du äter ju inte lite!"

jag är väldigt rädd för att lämna sjukdomen bakom mig.
den är ju halva jag!
Så många år som jag ägnat åt anorexin.
på så vis är ju gränslandet ganska så bra, jag får ju båda delarna.
jag får vara frisk och samtidigt sjuk.
om det nu går.

men ändå jag skulle vilja ta ett steg ut i friheten, våga prova.
kanske är det värt det? jag har ju inte blivit besviken hitils.
men jag vet inte om jag kan eller vågar.