Varför?

Orsak nummer ett: en vän fann bloggen. (men hon vet ändå hur jag är)

Orsak nummer två: Jag var rädd att andra vänner som inte viste skulle finna bloggen.

Orsak tre: Jag hade förlorat min allra bästa vänn. Den som höll mig vid liv i så många år.

Orsak fyra: Jag tänkte bli frisk, tror jag, någonstans tänkte jag det iallafall.

Men nu är jag alltså här igen.

Jag orkar inte läsa igenom alla gamla inlägg jag skrivit.

Jag vet att alla mina bilder är raderade. Jag vet att det nog är det bästa.

Jag kanske kommer att gå igenom bloggen för att försöka att anonymisera mig.

Men jag glorifierar inte min ätstörning.

Jag hatar den.

Den är allt jag har.

Den lämnar mig aldrig. Det känns hemskt att tänka på men jag har nu haft anorexi i över tio år.

TIO år.

det var inte tanken när det hela började för så länge sedan.

Ja är nu 25år gammal och det viktigaste i mitt liv är fortfarande vad jag stoppar i mig och vad vågen visar.

Jag är dömd att dö ensam.

Så det där att bli frisk gick inte så bra. Som ni nog förstår.

Och jag har accepterat det. Jag kan leva så här, jag hatar det men jag kan göra det.

Jag for fortsätta livet genom en kamp mot kilona.

En kamp mot mig själv, där ingen kan vinna.