vill jag ta fajten för mitt liv?

jag vet inte.
jag borde vilja, men jag kan inte vilja, för som det är nu så vet jag inte vad det innebär.
jag vet inte vad mit liv skulle kunna vara.
jag vet bara vad det är.
och det är inte trevligt.
jag vill bara balansera, gå på den där tunna linjen, mellan att klara mig och att falla.
jag vill falla, avsluta skiten, få glida ned i självömkan, svält, självdestrukktivitet, uppgivenhet och självhat.
men det är inte bara mig det handlar om. jag har min omgivning att tänka på.
och mig själv.
för någonsans kan jag känna hoppet.
se en ljusning, men jag vågar inte ta steget.
vågar inte testa.

fast det handlar inte alltid om att våga.
delar av mig kan inte.
mitt självhat är för stort, jag kan inte kontrollera det.
jag är inte värd någonting.
jag är ingen.

handlar det bara om att äta?
om jag börjar äa normalt, är allt löst då?
det vet jag att det inte är...
det är då allt blir värre.
det är då jag måste ta tag i saker och ting.
och det orkar jag inte.

det känns som om jag faller hur jag än gör.
så därför balanserar jag. det är enklast så.
äter jag, kommer hatet som är så stort.
som leder till piller, psyk och sår.
svälter jag kommer ångesten, som kontrollerar mig,
leder till piller, psyk och sår.
så jag gör inget.
fast i nuläget finns piller, psyk (öppen) och sår.