det kliar i mina fingrar.
vill skada, förstöra.
såra.
varför?
det utlöstes av måttade av mina lår.
så feta de var.
kände fettet under huden, ser fettcellerna.
vill skära upp och ta bort dem.
fettsugning med sugrör borde fungera.
men det är bara tankar.

minns då jag på allvar tänkte att jag skulle fettsuga mig.
min rumpa och mina lår.
man måste säkert ha ett visst bmi för det.

härom dagen kom jag och tänka på hur jag ville se ut som "vuxen" när jag var 11-12år.
jag ville vara lång, smal (inte mager, smal, normal, som typ alla fotomodeller) ville ha större bröst, ha ett vackert ansikte, vara sexig och snygg.
den bilden är så långt ifrån vad jag vill nu.
då resonerade jag så att mitt ansikte aldrig kunde bli snyggt, inte utan att operera, och ansiktet skulle jag nog inte röra, endast brösten skulle förstoras och rumpan förminskas. men eftersom jag var för ung för det så tänkte jag att jag får arbeta med kroppen, se till att den blir fin. och redan då var smal=fin inpränta i min skalle.
jag minns oxå att jag redan som 6årin tyckte att jag var ful. att jag var fulast av alla.
jag minns inte tiden då jag inte såg mig som tjock.
först i åttan insåg jag att jag var smal och ätstörd. långt efter alla andra.
jag trodde nämligen att alla kvinnor bantade och ville gå ned i vikt. detta trots att min mamma inte ens försökt gå ned i vikt någon gång. jag bara trodde att det var så.

jag minns hur jag och elin vägde oss som 10åringar.
och att jag skämdes för att jag vägde mer än henne. men att hon var mycket kortare än jag resonerade jag inte över då.
jag vägde mest. punk.
jag var tjock.

och så har jag varit tjock hela livet.
och är det fortfarande,
och jag kommer alltid att vara det.
men det har jag accepterat.
det gör mig inget.
jag kan leva ett halvt liv.
bara jag får svälta, vara underviktig men ändå tjock.


oj, jösses, massa svammel.