vad jag vill?
vill jag leva i denna sjuka värld?
vill jag ständigt kämpas med ångest, tvinga mig själv att äta, stoppa mig själv från att spy?
vill jag få tok ångest och kämpa för att få upp allt jag ätit?
vill jag jag skära mig sönder och samman?
att säga att jag vill är att förneka något extremt.
man kan fråga sig varför jag inte tar mig ur det,
svar: jag kan inte.
jag har försökt och försökt.
jag kan inte ens minnas när allt började.
jag minns när jag började banta.
jag minns när skol sköterskor och kompisar började bli oroliga.
jag minns första gången jag skadade mig rejält.
men det började inte då.
då hade det redan pågått länge.
det var bara det att jag inte orkade gömma det längre.
jag orkade inte låtsas att allt var okej.
jag önskar att jag vågade hoppas på ett friskt liv.
men det känns inte möjligt.
fast, som jag skrivit tidigare.
just nu mår jag bättre än på långe.
visst, allt det sjuka finns kvar.
men jag har börjat plugga, jag har börjat få ett liv utanför det sjuka.
jag har fått något annat att tänka på.
jag har gjort extrema framsteg.
karin:
jag tror inte att ärlighet är "puckat".
jag tror inte att du är puckad.
jag bara tycker att alla dessa "ärliga frågor" som du ställer redan redan har besvarats av mig.
kanske reagerar jag starkt.
för starkt.
men jag tar det som ett personligt påhopp.
kanske är det inte det.
men det är så jag tolkar det.
jag är så tröt på att behöva besvara samma frågor, behöva förklara mig gång på gång.
jag censurerar inget. varken svältens "positiva" sidor, inte heller dess negativa
och jag censurerar inte kommentarer (förutom reklam kommentarer)
texten ger bara en bråkdel av verkligheten, därför är det lika vanskligt att tolka den verkliga personen i en text som det är att ge råd genom en text (kommentar). bloggvärlden är speciell, kramizar hit och kramizar dit, det är en konvention vi har lärt oss, ett lagom sätt att bry sig. saken är den att vi alla är olika men att få det att framkomma genom bokstäverna är mer än många klarar av. de flesta av oss behöver ansikte och röst för att få det rätta välnyanserade budskapet att nå fram. att bara tolka texter är för snävy och i tolkningen riskerar man att såra och skada även om man menar väl. om man verkligen vill hjälpa någon som man hittat på en blogg så är det bästa nog att försöka ta kontakt först via mejl och sedan faktiskt träffas över en fika i verkligheten. för att sitta vid en datorskärm och bry sig är bara jävligt dumt. ärligt, vi behöver se varandra i ögonen och inte glo ner i ett jävla tangentbord.
/Maria
