Varför?
Behöver jag något att kontrollera? Vet inte, jag har faktiskt rätt mycket annat jag kan kontrollera.
Svar
Hur känns det när du fastat en dag?
Det kan kännas väldigt olika. I alla fall fysiskt. Om vi tänker på det psykiska så känns det (oftast) likadant. En dag Med fasta ger mig en känsla av att frihet. Frihet att tänka på något annat. Då behöver jag inte älta allt jag ätit, vad jag ätit rätt och vad jag ätit fel. Jag behöver inte tänka att jag ska förbränna allt det ajg fått i mig, utan känner mig fi att göra andr saker och fri att tänka på annat. Samtidigt så kan en del av mig veta att det inte är så särskilt smart. Att det nu blir ännu svårare att äta, och att jag således kommer tänka ännu mer på vad jag stoppar i mig och därför bli ofri. Sedan har jag alltid tankar på min ämnesomsättning, att nu sjunker den, vilket leder till at jag måste vara försiktig så att jag inte får i mig för mycket nästa dag.
Då har vi den fysiska delen, här kan det variera kraftigt, och det beror helt eneklt på hur jag ätit tidigare dagar. Har jag varit inne i en svältperiod så känner jag inte så mycket, kanske känner jag mig stark och frisk. Fast oftast brukar jag då inte reagera så mycket på kroppen, då är det knoppen som regerar. Är det däremot så att jag har ätit bra innan, och sedan inte äter alls, då blir kroppen märkbart påverkad. Jag blir yr, det svartnar för ögonen, känner mig trött och darrig. Mest hatar jag darret. Jag avskyr att händerna darrar så att jag knappt kan skriva eller använda dem. Men detta är ganska snabbt övergeende om jag fortsätter svälten. Är det första dagen av en svält period så känner jag även hunger, fast på ett lite annorlunda vis, jag blir illamående och hulkar, det hatar jag, eftersom det inte finns något som kan komma upp. Något mer jag hatar med fasta och svält är det groteskt höga kurrande min mage ger ifrån sig. Folk vänder sig om i föreläsningssalen. - INTE KUL!
Är du nöjd när du kan greppa runt armarna?
Ja, jag är nöjd när jag kan greppa runt armarna. Då vet jag att de är lagom stora.
Saknar du känslan av att ryggraden skaver efter ett situps-pass?
Nej. Anledningen är helt enkelt den att jag upplever den känslan två gånger om dagen. Jag må vara fet, men än syns min ryggrad tydligt och skaver.
Om du hade fått välja, hade du hoppat över och varit frisk istället eller hade du valt samma väg?
Det här är en väldigt, väldigt bra fråga... Och jag vet inte. Jag borde såklart skrika JA, men det kan jag inte för jag vet inte om det är sant. Jag antar att det är lite som för en narkoman. Ingen vill väl vara en nergången knarkare som lever på gatan och gör allt för ett rus. Men ändå, det där ruset är något som de inte kan tänka sig vara utan. Och lite så är det för mig, jag vill inte veta av svälten och anorexins alla negativa biverkningar. Att ha lpt, hoppa av skolan, gå på behandling efter behandling, missa hela min tonårstid och ha denna jävliga ångest. Men ändå, att inte få vara underviktig? Att inte få känna den där glädjen att jag lyckats, känna stoltheten över att jag kan stå emot, se och känna alla ben på kroppen, att storlek 32 är för stort... Den glädjen och eurofonin är enorm, som att vara hög. Sedan är det ju alla dessa underbara människor jag mött... Hade jag varit frisk hade jag inte mött och lärt känna dem. Men om jag inte visst om svältens alla positiva sidor, då skulle jag nog lätt ha valt bort den, för det är ett rent helvete och hade jag inte haft ätstörningen hade jag kunnat leva ett helt underbart liv, kanske, för det går ju inte att veta.
Hur gammal är du?
Jag är hela 23år.
Har du några syskon? Isåfall hur många och hur gamla är de? Har de hjälpt dig mycket under tiden?
Jag har två äldre systarar, idag är de 26år och 28år. Jag har aldrig tänkt på det vistet, men nu när jag gör det så inser jag att de nog inte gjort det. Jag har nämligen inga minnen av att de ens fanns där under mina sjukare perioder. Anledningen är väl ganska så enkel, de hade båda redan försvunnit hemifrån då jag blev alvarligt sjuk första gången. De levde och lever helt enkelt sina egna liv. De har kanske hjälpt till på ett sätt, och det är väl genom att stötta mina föräldrar. Sedan så har jag nog varit väldigt ovillig att dela med mig av mina tankar och känslor till dem om just ätstörningen och självdestruktiviteten, och är det fortfarande, men andra saker pratar vi mycket om(framförallt med min älsta syster och jag). Anledningen till att jag inte kan prata om just sånt är att jag har jämfört mig väldigt mycket med mina systrar på ett negativt vis.
Vad har Du vägt som mest?
Som mest har jag vägt 52kg.
Ser Du "ner" på större människor?
Det här är hemskt att erkänna, men jag gör det. Oftast får jag rysningar och det kryper i mig. Men detta gäller verkligen större människor, inte normalviktiga.
Vad är Du mest "rädd" för att äta?
Ost. Jag är livrädd för ost. Och pasta. Har inte ätit pasta på väldigt, väldigt många år. Tror aldrig jag kommer äta det igen.
Hur kan ett hetsätningstillfälle se ut för Dig?
Mina hets attacker är inte så extremt stora. Typ 2 portioner glass, kanske 5 riskakor med smör på. Choklad eller godis om det finns hemma, det gör det nästan aldrig, och då kanske en kexchoklad. Någon riskaka med marmelad eller sylt på. Och det är nog allt.
När hade Du senast sex?
Det var i våras, det kan ha varit april. Min sexlust är tyvärr nära nog obefintlig, och har avrit det väldigt länge.
på många ställen kan man läsa att om man svälter sig så går man upp i vikt för kroppen naturligt sparar på fettet, kan väl inte stämma?
Det beror nog helt och hållet på hur mycket man "svälter" det är sant att ämnesomsättningen sjunker. Men om man verkligen svälter går man inte upp i vikt.
Hur började du din ätstörning?
Mycket svårt att svara på. Det hela började när jag var runt 10-11år. Eller det var då jag bantade för första gången, det gick inte så bra. Men jag tyckte att jag var tjockare än alla andra, och jag vägde mer än mina vänner men samtidigt var jag längst i klassen. Sedan följde detta mig under hela högstadiet. Jag tyckte att jag var tjock, tyckte att jag vägde för mycket osv. Så jag trixade med maten, åt inte lunch i skolan, åt inte frukost, men åt godis istället. Höll alltid igen med maten. Jag gick inte ned så mycket i vikt, däremot gick jag inte upp trots att jag blev längre. Under större delen av högstadiet var jag en ganska så utsatt tjej, närapå mobbad. Mådde dessutom dåligt psykiskt. Efter nian åkte jag på språkresa, och där rasade jag i vikt, och älskade det. Sedan var det kört. Att trixa med maten och svälta blev min grej och min identitet.
Ville du ha ÄS då och gjorde allt för att lyckas?
Jag ville inte ha en ätstörning, jag ville bara vara smal. Och jag gjorde allt för att vara smal.
Hoppade du över måltider eller åt du något per dag?
Jag hoppade över många måltider, under mina stora viktras så åt jag i princip så här:
aldrig frukost, lunch var ett halvt äpple och två eller tre skedar lättfil (för syns skull, och varför har man lättfil på en skola?), massa te på eftermiddagen och ett äpple, till middag blev det mest sallad. Höll mig på mellan 200-300kcal om dagen.
Vill Du har barn?
Nej, jag vill inte ha barn. Det finns flera olika anledningar till det, en är att jag absolut inte kan tänka mig att klämma ut en unge ur mig. En annan anledning är att jag inte känner något behov av att föra just mina gener vidare. Sedan så tycker jag att det redan finns så pass många barn i vår värld, så jag skulle kunna adoptera eller ha fosterbarn.
När Du var barn, hur var Din aptit då ? Var Du en sådan som aldrig var så pigg på att äta eller var Du "normal" o åt godis o glass med ett leende ?
Jag älskade mat när jag var liten. Jag är uppvuxen med väldigt god mat. Godis och söta saker älskade jag. En påsk fick jag äta så mycket godis jag ville, de sa "ät tills du spyr" och de gjorde jag. En sommar bakade jag och mormor napoleonbakelser varje dag, då jag hade en sådan period. Trots att jag var väldigt förtjust i söta saker så var jag inte tjock, högst normal. Var ett väldigt aktivt barn, var alltid ute och lekte. Men jag var ganska så knapig med mat, hade väldigt många saker som jag inte åt. Som vissa grönsaker, fisk, en del frukter och så åt jag inga gelé godisar.
Hur många kcal äter du per dag i genomsnitt?
Det varierar. Väldigt mycket. Tex under större delen av året när det är skola och liknande så äter jag ca 500-800kcal. Fast nu och då kommer det dagar då jag hetsäter och nog kommer en bra bit 2000kcal. Nu under sommaren har jag ätit mera, och intaget har nog legat på 1000-1500kcal.
Hur många kcal/Hur mycket motionerar du per dag i genomsnitt?
Jag brukar inte räkna hur många kcal jag förbränner. Så det vet jag inte. Men jag vet på ett ungefär hur mycket jag motionerar, även om det varierar en del. Jag cyklar till och från skolan, totalt 30min. jag går ca 2-3h om dagen. Gör morgon och kvällsjumpa, 400 armhävningar 1000 situps. Sedan rör jag mig mest hela tiden, sitter väldigt sällan still. Städar, klipper gräs, krattar mm.
Tror du att man klarar att rasa i vikt genom bara svält och ingen träning? Om man verkligen har kontrollen att inte äta.
Japp, det är jag fullt övertygad om. När jag började svälta, försökte jag till en början att träna mer och äta nyttigare. Det gav inget resultat och jag tyckte det var för jobbigt. Så jag slutade att äta. Det tycket jag var mycket enklare. Jag såg det som att jag valde den lata vägen till att bli smal. Sedan så började jag visserligen att röra mig en hel del. Men jag har aldrig sprungit eller gått på sats. Hatar det.
Vad gör du för att dämpa sötsuget?
Har flera olika sätt. Ofta tänker jag, "är jag hungrig eller sugen?" Att vara sugen på något är för mig något extremt fult, och det ska motverkas på alla sätt och vis. Det är helt enkelt inte tillåtet. Sedan så tuggar jag tuggummi, äter frukt, eller i extrema fall så tvingar jag mig att äta något väldigt äckligt, tillexempel dricka äppelcidervinäger, eller sambal oelek.
sol och destruktivt betende
insåg att det här "bakslaget" inte kommer från en klar himmel.
jag har ju bara bytt ut ett destruktivt betende till ett annat.
slutat hetsäta och slutat att spy, slutat att skära.
börjat svälta, börjat tvångsmotionera.
viktiga tankar
det innebär mindre kontroll, (för min del,mer för andras), över vad jag äter.
och det är nog lika bra.
jag behöver lite övervakning.
så att jag inte förfaller totalt.
vilket jag tyvärr gjort nu ett tag.
jag måste verkligen börja överväga vad jag vill med mitt liv.
jag måste besluta mig för vad som är vikigt.
denna mellanväg mellan det sjuka och det friska är svår.
jag måste på allvar fatta ett beslut. och följa det, kämpa för det.
väljer jag det sjuka eller väljer jag det friska?
vad vill jag åstakomma med mitt liv?
är det vikigaste för mig att vara smal, smalast och sjukast av alla?
om det är det, vad ger det mig?
ger det mig något som jag inte kan få¨på något annat vis?
väcker det avundsjuka? ser andra upp till mig? tycker andra om mig? tycker andra synd om mig? tar andra hand om mig? älskar andra mig? är jag nöjd över vad jag åstakommit? känner jag stolthet? känner jag mig vacker, avgudad?
och vad spelar det i så fall för roll?
vill jag det?
att andra ska vara avundsjuka (några få sjuka individer)
att andra ska tycka synd om mig? vilket inte på något sätt är fint eller samma sak som att vara älskad.
vill jag att andra ska ta hand om mig, så till det grad att jag inte ens får ta hand om mig själv?
kommer jag vara nöjd, känna stolthet? jag har aldrig gjort det förut..
och vad skulle allt det sjuka ge mig?
i n g e n t i n g
så varför, varför, varför kan jag inte bara vända allt det ryggen?
titta mot allt det friska och kämpa för det?
jag ser iallafall allt det friska nu.
det har jag inte gjort tidigare.
kanske måste jag välja långsamt?
på mitt sätt.
måste jag avstå det sjuka?
kan jag bara inte välja det friska?
vara i det friska, leva i det, se det, göra det, utan att överge det sjuka?
vara i det friska så pass mycket att jag tillsist inte har plats för det sjuka,
och då, först då, utan att reflektera över det, lämna det bakom mig.
och vara frisk.
kan jag inte göra så?
orättvist?
en vän som var väldigt nära för något år sedan,
så nära så jag såg henne som en av de bästa.
men tiderna förändras och något oidentifierat hände,
vi gled isär., nu ses vi lite nu och då.
men igår ringde hon.
jag blev jätte glad,
det var ett trevligt samtal, om man bortser från en grej.
hon sa att hon ibland tycker att det är jobbigt att umgås med mig pågrund av min ätstörning,
att hon känner att jag jämför mig med henne. här bör nämnas att jag även känner samma sak och att hon alltså lider av en ätstörning, det var så vi träffades.
visst, jag jämför mig, det gör jag med alla.
inte så att jag måttar, frågar, klämer eller vad man nu kan tro.
nej, jag tittar.
that's it.
ingen "vanlig/frisk" människa skulle för en sekund fatta att jag jämför mig med allt och alla.
utan anledningen till att hon ser det är ju att även hon gör samma sak,
att även hon är sjuk.
så att anklaga mig för att göra det kändes extremt orättvist.
eftersom bara det att hon sa att jag gör det, helt enkelt innebär att även hon gör det. (vilket jag tagit för givet)
dessutom finns det ingen anorektiker som inte(okej, kanske någon?) jämför sig med andra.
det hör till sjukdomen.
så hur ska jag göra för att undvika att hon känner sig jämförd?
gå med ögonbindel, inte titta på henne?
så nu kom det ut.
tack.
och jag vill så gärna svara er alla med lika mycket engagemang som ni ger mig.
men jag får beta av er en och en.
först till helle,
dina kommentarer betyder mycket.
du säger sanningen, eller det som jag tolkar som sanningen,
ibland har de upprört mig enormt, men oftast känns det som om du säger det som ingen annan vågar säga,
och det som jag inte vill låtsas om..
mina föräldrar har funnits där för mig i många år, de har stöttat mig,
hjälpt mig. torkat blod och tårar, tvingat mig att äta, kört mig till sjukhus, vakat vid min säng, övervakat mig i dagar, genomskådat lögner, gråtit hysteriskt, glatts åt mina framsteg... dom har gjort allt och mer än vad man någonsin kan begära. nu det här senaste året så har saker och ting vänt för mig. jag har skrattat, levt, flyttat hemifrån, börjat studera.. de har sakta kunnat släppa lite av den oro som tidigare har funnits varje stund. de har börjat lita på mig. de låter mig ta ansvar igen. om jag berättar hur det ligger till, så försvinner den tilltron, de kommer vilja att jag flyttar hem igen, de kommer gråta, förlora tron på mig... och jag orkar inte bygga upp den igen, jag vill inte flytta hem , jag vill inte lämna det här livet som jag har börjat bygga upp på egen hand. det liv som jag helt plötsligt upptäckt är värt att leva.
det är också därför jag ska kämpa.
jag ska klara den här veckan utan att spy.
jag ska ska ska klara det.
kram till er alla, och återigen tack.
om mina föräldrar
därför märker di inte hua jag mår.
jag är hemma på helgerna, och då plågar jag mig igenom allt för at verka normal.
sedan kommer veckorna och jag lever ut som ätstörd.
sen så har jag varit sjuk i så många år, man lär sig hur man ska ljuga, hur man kan manipulera.
det är jag oförskämt bra på.
inte bra
men det är bara för att maten går sämre.
vilket en del av mig älskar.
kanske borde vi döpa den delen till något.
jag ser det inte som någon. så et namn är inte rätt.
men något som liknar ett namn.
så kunde jag skriva inlägg ur två vinklar.
den ena sidan blir
E- det är den "friska" sidan, den sidan som vill kämpa. som tror på ett friskare liv.
sen har vi den sjuka sidan, vad ska vi ta där?
Ä- (om jag inte stöter på något bättre) det är iallafall den "sjuka" sidan, den sidan som hela tiden strävar efter att bli smalare, sjukare och ännu mer ätstörd.
.
det låter så lätt, att bara byta spår, som att byta tv kanal.
fast riktigt så funkar det inte.
jag har kämpat, testat och försökt, många gånger.
kanske är det problemet, att jag misslyckats så många gånger?
jag har gått hos fyra olika psykologer, terapeuft, varit inlagd på sjukhus två gånger, legat på psyk för många gånger,
gått på dagvårt tre gånger och dessutom testat två andra behandlingar.
så nu testar jag ett nytt sätt.
jag sa upp kontakten med dagvården, släppte min terapeuft, har bara kvar min läkare.
tänkte att kan jag inte bli av med sjukdomen,
så får jag lära mig att leva med den.
jag får testa att leva så normalt som det går.
kanske, kanske är det ett sätt, att upptäcka det där som alla andra lever, livet, det som jag helt missat.
kanske bli dragningskraften så stark, och jag har något nytt, att jag kan släppa anorexin och gå vidare utan den.
tragisk?
eller snarare så det ganska så säkert.
men nu ska vi komma ihåg att det här är en blogg.
där jag endast skriver om min ätstörda vardag.
jag har en annan sida.
men den finns inte här.
att uttala sig om huruvida jag är tragisk eller ej, blir relativt svårt med tanke på att den här bloggen inte representerar hela mitt liv. det är svårt att döma någon utan att känna personen.
framtiden?
Hade jag fått frågan för några år sedan, okej, för ett år sedan räcker, så skulle jag inte se mig som levande inom en tolv månadersperiod. jag gick liksom hela tiden och väntade på att dö. kanske skulle jag skära av någon atär, kanske hoppa framför tåget, kanske ta en överdos. leva till jag blev 23år trodde jag aldrig skulle ske.
men nu har saker och ting förändrats. i veckan fyller jag 23år. helt plötsligt har jag slutat att planer min död, slutat att se döden runt hörnet. jag har helt plötsligt kunnat se ett framtida liv. ett liv som kanske kan vara rätt skapligt.
fast att se mig själv om tio år. det är för stort. jag kan se ett år fram, kanske två, nästan tre. mer vågar/kan jag inte.
men tro mig för mig är det enormt!
lite svar
nej, jag tränar inte mycket, ärligt så tränar jag inte.
men jag motionerar.
gå på gym är inte min grej, gjort det några gånger men det känns som om alla glor på mig och jag känner mig bara fel och dum, så där vill jag inte vara. jag har perioder då jag tvångsmotionerar hemma, inte just nu (tack och lov) under de perioderna handlar det om tusen sit-ups, tusen-armhäsningar, tusen benlyft... men det tar så mycket tid. och jag hinner inte med det just nu.
men sen går jag, ganska så mycket. minst två timmar om dagen i rena promenader,
sedan så cyklar jag till och från skolan vilket blir en halvtimme om dagen, och sen är det ju all den vanliga gången.
alltså; nej jag tränar inte mkt.
och så det där med hetsätningsattackerna..
de är ju nära på löjliga när jag hör vad andra hetsäter...
för mig kan det så ut så här typ:
chai latte,
ett äpple, russin, 2-4dl glass (light glass..) , 2-4riskakor med smör, eventuellt något gratis godis om jag har fått det någonstans, eller som min kära mor lagt i mina skåp..
ibland blir det mini-joggi stället, kankse nådor av det mest förbjudna, 1-2bröd.
så ser det typ ut,
och det är kanske inte enligt definitionen hetsätning men för mig är det det... och jag äter fullt medveten om att jag ska spy upp det..
morgon
har talat om för mig själv att inte ta åt mig för mycket av allt som skriv.
-det är en blogg
-en dator
-anonyma personer som jag inte känner eller ens kan se kommenterar
och då gäller;
-min blogg-min dagbok-mina tankar-jag skriver och publicerar vad jag vill (nästan)
-
jag är INTE pro-ana
jag är allt annat än det.
jag skriver bara exakt vad jag känner och tänker.
och jag itter inte och hittar på en massa skit om att jag "är fet"
för jag anser att jag är fet.
har sett mig som mager en stund, det har vari skönt men omvälvande,
och så en liten kommentar och nu inser jag att jag bara lurat mig själv.
jag är inte smal.
okej, jag kanske inte är fet.
men jag är högst normal.
men jag är inte pro-ana!!
jag bara skriver om mina tankar, min verklighet och om mitt icke-liv.
äh, skit samma.
jag orkar inte hänga på den här bloggen mer på ett tag.
jag har mina mål och de ska jag försöka att hålla:
+inte spy på en vecka
+inte skada mig.
jag kan väl säga såhär; att än går det, men det går inte bra.
åter, tack för de fina kommentarerna
svar och så
så nu gör jag det.
karin:
jag njuter inte av mitt självskadebeteende, och jag njuter inte av att berätta om det.
det här råkar bara vara det enda ställa där jag kan skriva ned det,
där jag kan berätta. jag har ett behov av att få ur mig det. men det spelar inte så stor roll vad andra tänker om det. jag behöver bara få ned det, bort det, för när det kommer till mitt "riktiga" liv så gör jag allt för att dölja.
mina vänner får inte veta, mina föräldrar får absolut inte se, min läkare får inte veta, ingen får veta.
jag njuter inte av mitt självskadningsbeteende, jag hatar att jag har ett så stört beteende, jag hatar att jag inte kan hantera min ångest på ett annat bättre sätt, kunde jag göra på något annat vis så skulle jag göra det! självfallet vill jag inte ha de här problemen, men jag har inget alternativ, allt annat är för skrämmande och för svårt.
anonym 1 och anonym 2:
1: tack så mycket för stödet! och jag håller med dig internett frälsande är bland det falskaste som finns.
2: tanken är att det här ska vara en anonym blogg, en som jag kan skriva vad jag vill i. sen har jag en annan blogg. men jag håller med dig, dagböcker är bra, att skriva av sig är nödvändigt ibland.
hur mycket..
vad menas med "började"..?
går nog inte ens att svara på, har gått ned, gått upp, gått ned, gått upp.
som mest har jag gått ned från 56 till 36. 20kg
inför den här veckan gäller nya regler..
allt för att jag inte ska hetsäta och spy.
det innebär helt enkelt att jag ska svälta.
rejält.
för om jag svälter ett tag så komme ångesten bli starkare, jag kommer återfår kontrollen och inte överäta.
hoppas jag.
måste bara göra någon förändring.
vad jag vill?
vill jag leva i denna sjuka värld?
vill jag ständigt kämpas med ångest, tvinga mig själv att äta, stoppa mig själv från att spy?
vill jag få tok ångest och kämpa för att få upp allt jag ätit?
vill jag jag skära mig sönder och samman?
att säga att jag vill är att förneka något extremt.
man kan fråga sig varför jag inte tar mig ur det,
svar: jag kan inte.
jag har försökt och försökt.
jag kan inte ens minnas när allt började.
jag minns när jag började banta.
jag minns när skol sköterskor och kompisar började bli oroliga.
jag minns första gången jag skadade mig rejält.
men det började inte då.
då hade det redan pågått länge.
det var bara det att jag inte orkade gömma det längre.
jag orkade inte låtsas att allt var okej.
jag önskar att jag vågade hoppas på ett friskt liv.
men det känns inte möjligt.
fast, som jag skrivit tidigare.
just nu mår jag bättre än på långe.
visst, allt det sjuka finns kvar.
men jag har börjat plugga, jag har börjat få ett liv utanför det sjuka.
jag har fått något annat att tänka på.
jag har gjort extrema framsteg.
karin:
jag tror inte att ärlighet är "puckat".
jag tror inte att du är puckad.
jag bara tycker att alla dessa "ärliga frågor" som du ställer redan redan har besvarats av mig.
kanske reagerar jag starkt.
för starkt.
men jag tar det som ett personligt påhopp.
kanske är det inte det.
men det är så jag tolkar det.
jag är så tröt på att behöva besvara samma frågor, behöva förklara mig gång på gång.
jag censurerar inget. varken svältens "positiva" sidor, inte heller dess negativa
och jag censurerar inte kommentarer (förutom reklam kommentarer)
....
orkar inte med dessa påhopp.
snart låser jag den här skiten.
jag vet att mitt liv är, tragiskt, patetiskt, sjukligt och allt vad det nu är.
i den här bloggen skriver jag det jag känner tänker, det som är i mitt huvud.
det som äter upp min personlighet.
det som har blivit mitt liv.
för mitt liv är reducerat till mat och ångest.
jag skriver bara som det är, rakt av.
jag skriver om mina friskare dagar.
om dagarna jag gå emot alla anorexi tankar,
jag skriver om dagarna då jag följer dem.
jag visar bilder på det jag vill uppnå.
bilder på det jag har uppnått.
men hur mycket är det jag har uppnått?
inget av värde.
mina mål består av att gå ned i vikt.
min framtid är att dö.
jag önskar att jag hade vettiga drömmar, riktiga drömmar.
men jag har inga.
önskar att jag hade det.
kommentarer
det var nog dumt av mig att fråga.
jag ville ha ett svar eftersom jag inte har en aning om vad jag själv tycker. som så ofta
jag vill nå ut till andra som är i samma helvete som jag, sådanna som är påväg dit, andra som är påväg ut ur det.
inte vet jag om det ens är möjligt, det verkar ju nästintill omöjligt för andra att nå mig.
jag har nog aldrig påverkats av vad andra sagt till mig. de har berättat om hur illa de kan gå, hur hemskt det är, behandlare, psykologer, terapueter har sagt mig gång på gång: det är ditt liv, vill du att det ska se ut såhär? bara du kan förändra det. ändå så har inget hänt. kanske måste vi alla gå igom våra egna svårigheter, men frågan är bara hur lång tid ska det få ta?
det här är en blogg, jag skriver rätt och slätt om mina problem. bilderna är kanske det som provocerar mest, och jag är väldigt kluven om jag ska lägga upp bilder eller ej. som många andra bloggar av det här slaget vill jag inte lägga upp bilder på smala kändisar, för det skapar en glamorös bild av det hela enligt mig. jag tycker inte att mina bilder är särskillt glaorösa. och vad jag får ut av att lägga t dem vet jag ärligt inte. kanske bekräftelse? kanske för att jag ska kunna se tillbaka och tänka "där var jag smal, men tyckte jag var jätte stor". men sen så är det ju en del av mig som inte tycker det är någon big deal med bilderna, jag är ju inte ens smal.
anonym skrev väldigt bra, så nu slänger jag in din kommentar här:
en del vill ha bilder, andra inte - en del av dig vill ha bilder, en annan inte. finns inget svar, således utan bara en dag till dag-känsla från din sida på vad som känns bäst. följ den känslan och skit i vad andra tycker eftersom den här bloggen inte är någon slags prenumerationsutgåva som lovar sina läsare vissa grejer ett antal ggr per vecka eller nåt.
delad
ska jag ha bilder eller ej.
drar de ner?
men det är så meningslöst att säga att de drar ned, för sådanna här bilder finns överallt.
dom som vill ha bilder kan hitta det på egen hand.
kanske borde det här vara ett forum utan bilder?
fast kan jag nå fram till de jag vill nå fram till utan bilder?
