Ja, nu finns jag åter vid en dator med en uppkoppling.

Hur känns det när du fastat en dag?

Det kan kännas väldigt olika. I alla fall fysiskt. Om vi tänker på det psykiska så känns det (oftast) likadant. En dag Med fasta ger mig en känsla av att frihet. Frihet att tänka på något annat. Då behöver jag inte älta allt jag ätit, vad jag ätit rätt och vad jag ätit fel. Jag behöver inte tänka att jag ska förbränna allt det ajg fått i mig, utan känner mig fi att göra andr saker och fri att tänka på annat. Samtidigt så kan en del av mig veta att det inte är så särskilt smart. Att det nu blir ännu svårare att äta, och att jag således kommer tänka ännu mer på vad jag stoppar i mig och därför bli ofri. Sedan har jag alltid tankar på min ämnesomsättning, att nu sjunker den, vilket leder till at jag måste vara försiktig så att jag inte får i mig för mycket nästa dag.

Då har vi den fysiska delen, här kan det variera kraftigt, och det beror helt eneklt på hur jag ätit tidigare dagar. Har jag varit inne i en svältperiod så känner jag inte så mycket, kanske känner jag mig stark och frisk. Fast oftast brukar jag då inte reagera så mycket på kroppen, då är det knoppen som regerar. Är det däremot så att jag har ätit bra innan, och sedan inte äter alls, då blir kroppen märkbart påverkad. Jag blir yr, det svartnar för ögonen, känner mig trött och darrig. Mest hatar jag darret. Jag avskyr att händerna darrar så att jag knappt kan skriva eller använda dem. Men detta är ganska snabbt övergeende om jag fortsätter svälten. Är det första dagen av en svält period så känner jag även hunger, fast på ett lite annorlunda vis, jag blir illamående och hulkar, det hatar jag, eftersom det inte finns något som kan komma upp. Något mer jag hatar med fasta och svält är det groteskt höga kurrande min mage ger ifrån sig. Folk vänder sig om i föreläsningssalen. - INTE KUL!

Är du nöjd när du kan greppa runt armarna?

Ja, jag är nöjd när jag kan greppa runt armarna. Då vet jag att de är lagom stora.

Saknar du känslan av att ryggraden skaver efter ett situps-pass?

Nej. Anledningen är helt enkelt den att jag upplever den känslan två gånger om dagen. Jag må vara fet, men än syns min ryggrad tydligt och skaver.

Om du hade fått välja, hade du hoppat över och varit frisk istället eller hade du valt samma väg?

Det här är en väldigt, väldigt bra fråga... Och jag vet inte. Jag borde såklart skrika JA, men det kan jag inte för jag vet inte om det är sant. Jag antar att det är lite som för en narkoman. Ingen vill väl vara en nergången knarkare som lever på gatan och gör allt för ett rus. Men ändå, det där ruset är något som de inte kan tänka sig vara utan. Och lite så är det för mig, jag vill inte veta av svälten och anorexins alla negativa biverkningar. Att ha lpt, hoppa av skolan, gå på behandling efter behandling, missa hela min tonårstid och ha denna jävliga ångest. Men ändå, att inte få vara underviktig? Att inte få känna den där glädjen att jag lyckats, känna stoltheten över att jag kan stå emot, se och känna alla ben på kroppen, att storlek 32 är för stort... Den glädjen och eurofonin är enorm, som att vara hög. Sedan är det ju alla dessa underbara människor jag mött... Hade jag varit frisk hade jag inte mött och lärt känna dem. Men om jag inte visst om svältens alla positiva sidor, då skulle jag nog lätt ha valt bort den, för det är ett rent helvete och hade jag inte haft ätstörningen hade jag kunnat leva ett helt underbart liv, kanske, för det går ju inte att veta.

Hur gammal är du?

Jag är hela 23år.

Har du några syskon? Isåfall hur många och hur gamla är de? Har de hjälpt dig mycket under tiden?
Jag har två äldre systarar, idag är de 26år och 28år. Jag har aldrig tänkt på det vistet, men nu när jag gör det så inser jag att de nog inte gjort det. Jag har nämligen inga minnen av att de ens fanns där under mina sjukare perioder. Anledningen är väl ganska så enkel, de hade båda redan försvunnit hemifrån då jag blev alvarligt sjuk första gången. De levde och lever helt enkelt sina egna liv. De har kanske hjälpt till på ett sätt, och det är väl genom att stötta mina föräldrar. Sedan så har jag nog varit väldigt ovillig att dela med mig av mina tankar och känslor till dem om just ätstörningen och självdestruktiviteten, och är det fortfarande, men andra saker pratar vi mycket om(framförallt med min älsta syster och jag).  Anledningen till att jag inte kan prata om just sånt är att jag har jämfört mig väldigt mycket med mina systrar på ett negativt vis.

Vad har Du vägt som mest?
Som mest har jag vägt 52kg.

Ser Du "ner" på större människor?
Det här är hemskt att erkänna, men jag gör det. Oftast får jag rysningar och det kryper i mig. Men detta gäller verkligen större människor, inte normalviktiga.

Vad är Du mest "rädd" för att äta?
Ost. Jag är livrädd för ost. Och pasta. Har inte ätit pasta på väldigt, väldigt många år. Tror aldrig jag kommer äta det igen.

Hur kan ett hetsätningstillfälle se ut för Dig?
Mina hets attacker är inte så extremt stora. Typ 2 portioner glass, kanske 5 riskakor med smör på. Choklad eller godis om det finns hemma, det gör det nästan aldrig, och då kanske en kexchoklad. Någon riskaka med marmelad eller sylt på. Och det är nog allt.

När hade Du senast sex?
Det var i våras, det kan ha varit april. Min sexlust är tyvärr nära nog obefintlig, och har avrit det väldigt länge.

på många ställen kan man läsa att om man svälter sig så går man upp i vikt för kroppen naturligt sparar på fettet, kan väl inte stämma?
Det beror nog helt och hållet på hur mycket man "svälter" det är sant att ämnesomsättningen sjunker. Men om man verkligen svälter går man inte upp i vikt.

Hur började du din ätstörning?
Mycket svårt att svara på. Det hela började när jag var runt 10-11år. Eller det var då jag bantade för första gången, det gick inte så bra. Men jag tyckte att jag var tjockare än alla andra, och jag vägde mer än mina vänner men samtidigt var jag längst i klassen. Sedan följde detta mig under hela högstadiet. Jag tyckte att jag var tjock, tyckte att jag vägde för mycket osv. Så jag trixade med maten, åt inte lunch i skolan, åt inte frukost, men åt godis istället. Höll alltid igen med maten. Jag gick inte ned så mycket i vikt, däremot gick jag inte upp trots att jag blev längre. Under större delen av högstadiet var jag en ganska så utsatt tjej, närapå mobbad. Mådde dessutom dåligt psykiskt. Efter nian åkte jag på språkresa, och där rasade jag i vikt, och älskade det. Sedan var det kört. Att trixa med maten och svälta blev min grej och min identitet.

Ville du ha ÄS då och gjorde allt för att lyckas?
Jag ville inte ha en ätstörning, jag ville bara vara smal. Och jag gjorde allt för att vara smal.

Hoppade du över måltider eller åt du något per dag?
Jag hoppade över många måltider, under mina stora viktras så åt jag i princip så här:
aldrig frukost, lunch var ett halvt äpple och två eller tre skedar lättfil (för syns skull, och varför har man lättfil på en skola?), massa te på eftermiddagen och ett äpple, till middag blev det mest sallad. Höll mig på mellan 200-300kcal om dagen.

Vill Du har barn?
Nej, jag vill inte ha barn. Det finns flera olika anledningar till det, en är att jag absolut inte kan tänka mig att klämma ut en unge ur mig. En annan anledning är att jag inte känner något behov av att föra just mina gener vidare. Sedan så tycker jag att det redan finns så pass många barn i vår värld, så jag skulle kunna adoptera eller ha fosterbarn.

När Du var barn, hur var Din aptit då ? Var Du en sådan som aldrig var så pigg på att äta eller var Du "normal" o åt godis o glass med ett leende ?
Jag älskade mat när jag var liten. Jag är uppvuxen med väldigt god mat. Godis och söta saker älskade jag. En påsk fick jag äta så mycket godis jag ville, de sa "ät tills du spyr" och de gjorde jag. En sommar bakade jag och mormor napoleonbakelser varje dag, då jag hade en sådan period. Trots att jag var väldigt förtjust i söta saker så var jag inte tjock, högst normal. Var ett väldigt aktivt barn, var alltid ute och lekte. Men jag var ganska så knapig med mat, hade väldigt många saker som jag inte åt. Som vissa grönsaker, fisk, en del frukter och så åt jag inga gelé godisar.

Hur många kcal äter du per dag i genomsnitt?
Det varierar. Väldigt mycket. Tex under större delen av året när det är skola och liknande så äter jag ca 500-800kcal. Fast nu och då kommer det dagar då jag hetsäter och nog kommer en bra bit 2000kcal. Nu under sommaren har jag ätit mera, och intaget har nog legat på 1000-1500kcal.

Hur många kcal/Hur mycket motionerar du per dag i genomsnitt?
Jag brukar inte räkna hur många kcal jag förbränner. Så det vet jag inte. Men jag vet på ett ungefär hur mycket jag motionerar, även om det varierar en del. Jag cyklar till och från skolan, totalt 30min. jag går ca 2-3h om dagen. Gör morgon och kvällsjumpa, 400 armhävningar 1000 situps. Sedan rör jag mig mest hela tiden, sitter väldigt sällan still. Städar, klipper gräs, krattar mm.

Tror du att man klarar att rasa i vikt genom bara svält och ingen träning? Om man verkligen har kontrollen att inte äta.
Japp, det är jag fullt övertygad om. När jag började svälta, försökte jag till en början att träna mer och äta nyttigare. Det gav inget resultat och jag tyckte det var för jobbigt. Så jag slutade att äta. Det tycket jag var mycket enklare. Jag såg det som att jag valde den lata vägen till att bli smal. Sedan så började jag visserligen att röra mig en hel del. Men jag har aldrig sprungit eller gått på sats. Hatar det.

Vad gör du för att dämpa sötsuget?
Har flera olika sätt. Ofta tänker jag, "är jag hungrig eller sugen?" Att vara sugen på något är för mig något extremt fult, och det ska motverkas på alla sätt och vis. Det är helt enkelt inte tillåtet. Sedan så tuggar jag tuggummi, äter frukt, eller i extrema fall så tvingar jag mig att äta något väldigt äckligt, tillexempel dricka äppelcidervinäger, eller sambal oelek.

Jaha, detta är något jag skäms enormt över.
Anledningen är såklart att jag inte är tillräckligt ätstörd (i mina ögon) om jag har mens.
Så här ligger det till.
Från början försvann min mens när jag gick ned till 48kg. bmi 16.
När jag sedan låg jag på 45kg väldigt länge, kom den så småningom tillbaka. Sedan när jag fortsatte att gå ned i vikt försvann den igen och var borta ända tills jag åter kom upp till 45kg. Där är men gräns, något kg ned och den försvinner, sen upp och den återkommer. När jag senare gått ned mig rejält ännu en gång kom min mens tillbaka redan när jag vägde 42kg. bmi 14. Det var enda gången som jag hade mens vid så lågt bmi. Nu har jag mens och min gräns går fortfarande vid 45kg, bmi 15.

Ingen läkare eller annan medicinsk kunnig kan förklara detta. De flesta tror mig inte. Utan verkar snarare tro att jag säger detta för att framstå som frisk. Men så är det alltså inte. När de väl förstår de, tror de flesta att jag helt enkelt har mens utan ägglossning. För den har försändrats väldigt mycket om man jämför med innan jag förlorade den första gången. Men det bör nämnas att första gången den försvann var för 9år sedan. Jag har dock under dessa år nästan varit normalviktig en gång och då hade jag mens, så jag kan även jämföra med den tiden. Min mens nu är väldigt oregelbunden, och väldigt sparsam och endast ett par dagar.

Har inte gjort någon fettmätning men kanske har jag väldigt hög fettprocent och har därför mens. Jag äter väldigt sparsamt, rör mig mycket och har dessutom väldigt låga järnvärden, så det är konstigt att jag har mens, och som sagt jag skäms enormt över det. Men jag gissar att min kropp efter alla dessa år av trix med maten fått spader, för en annan sak som ingen läkare tycks förstå är hur jag kan ha så hög puls. När jag hade bmi 12,7 hade jag tillexempel en vilopuls på 75, när jag hade bmi under 12 var min puls på trevliga 60. Har även nu hög puls på ca 80-90, högst i min familj. Tidigare hade jag en på över hundra, vilket föranledde massor av tester och hjärt undersökningar. Då noterades det att mina sköldskörtel världen har spader lite nu och då.

Dessa två saker, puls och mens, är nog det enda som går emot alla symptom vid svält. För övrigt har jag alla trevliga tecken på anorexi och svält. Kanske inte just nu, då jag är fet, men i vanliga fall.

Så, då var det avklarat.