Eller det gör den ju inte på ett bra tag.

Såret på mitt ben är reält infekterat, tänk på alla de gånger jag med avsikte försökt få ett sår infekterat. Denna gången tog jag verkligen hand om såret så gott jag kunde. men icke.

jag hatar att en vän till familjen börjat arbeta på en avdelning som jag varit på.
jag hatar att min syster har valt att bli barn och ungdoms psykiatriker.
att hon jobbar med ätstörda och "flickor som skär sig"
jag hatar att min syster har arbetet på en psyk avdelning där jag legat.
att läkaren där kände henne när hon bedömde mig.
dessa saker skaver i mig.
och jag har egentligen ingen rätt att känna något om det.
men hur skulle jag kunna låta bli?
ska jag låtsat att jag inte hatar?

japp, igår var jag där.
det gick väl okej.
men jag tål inte min läkare. hon fattar inte vad jag säger. jag säger en saak och hon säger en annan.
fast det känndes skönt att få berätta för någon hur det går.
berätta att allt inte är frid och fröjd.
hon ville se såren, men aldrig att jag visar henne!
vi bestämde iallafall att ajg ska ringa karin, min nya kontakt. för både hon och jag tycker att jag behöver lite psykoterapi.
jag försökte förklara att jag har ont om tid, att jag pluggar hela tiden,
men hon tyckte att jag skulle avsätta den här tiden för mig själv.
och om det på något magiskt sätt skulle leda till att jag slutade med mina dumheter, tänk så mycket tid jag skulle få!
nu tror ju inte jag det, men man kan ju alltid hoppas..

igårkväll hade jag världens självskadnings lust, är hos mina föräldrar över helgen = massa mat,
så ångesten stod mig upp till öronen, men jag fixade det! jag stod emot.
orkade inte med allt blod och allt det praktiska som kommer efter.
så jag fixar nog en vecka utan skadning,
nästa vacka ska jag inte spy heller.

men, jag är så groteskt tjock.
hatar denna äckel kropp.
vill så gärna gå ned bara 2kg.
så jag tog laxer igår kväll istället.
jippi.
smart tjejen.
har nu extremt ont i magen istället.
men är man korkad så är man.

be vem om hjälp.
jag har en läkare.
en jag inte gillar.
jag har en ny samtalskontakt, som jag inte orkar engagera mig i.
jag har hjälpen där. om jag bara vill.
men jag har tappat tron på att "de" kan hjälpa mig.
det enda jag vill ha av vården just nu är mina piller.
bli ihopsydd om det behövs.

fast egentligen vill jag ha min gamla samtalskontakt tillbaka.
men hon har slutat.
och jag vet inte om jag orkar med hon den där nya.
fast jag vet att jag skulle behöva henne.
för ibland blir det för mycket.
för mycket för mig.
men jag fixar inte att ringa henne.
jag orkar inte börja om.

var hos min nya terapeuft i dag.
det känns INTE bra.
jag vill inte gå hos henne.
men det kan jag inte säga rakt upp i ansiktet på människan.
få jag försökte komma undan.
jag ska ringa till henne och bestämma en tid.
ska jag ringa...? tror inte det.

japp.
den gick inte så bra.
var en gratäng. och potatis.
åt salladen två potatisar, och plockade ut det ofarliga ur gratängen.
men icke att det fick stanna....

en sak som stör mig.
för någon vecka sedan var jag ärlig och berättade att jag har svårt att behålla maten.
jag spyr inte på dagvården, utan på en toa utanför dörren.
skulle aldrig spy så att de andra tjejerna skulle kunna märka det. det är respektlöst.
men då blev svaret:
"gör du det mer så kan du inte gå kvar"
vad resulterar det i?
jo, att jag ljuger.
vilken jävla behandling...
jag hatar att spy. men ångesten är så stark.

nu har jag varit ute och gått i en och en halv timme, är genom blöt och fryser som en galning.