Behöver bara ha lite smalare armar och lår.

Men magen är fin.

Känns bra att något känns bra, för jag har inte skött maten bra.

Toaletten är min närmaste vän. Men nu ska vi ta lite avstånd från varandra.

Mamma tittade i mittt kylskåp och suckade, nu är det mycket fullare.

Hon klämde på mina axlar och såg besviken ut.

men värre än så blev det inte.

åt ihop.

Behöllintedet.

Hade inte tänkt skriva den här. Det ger inte så mycket.

Min vikt och bmi finns lite varstans här i bloggen sedan förr, har inte orkat ta bort det.

Men samtidigt så spelar det inte så stor roll.

Vikten är ganska så irrelevant, men samtidigt så central.

För mig handlar det inte så mycket vikten längre, det är bara ett sätt att överleva på.

Och vikten är någon slags bekräftelse.

Det farliga är att det inte finns någon målvikt som är låg nog. ju mer man går ned, desto mindre vill man väga.

Just nu villjag vara smal/mager men kunna leva ett relativt normalt liv.

Därför får jag inte gå ned för mycket. För jag har varit i den siruationn förr då livet inte fungerat för att jag vägt alldelles för lite. Vart den gränsen går är olika för alla, och olika vid olika tidpunkter. Så jag ger mig in på något av ett vågspel.. Jag klarar av mitt liv helt okej vid 45kg, men tycker att det är lite för mycket, och ska testa hur det går vid 42kg. Det ligger på gränsen, men jag vill ge det ett försök..

Dumt nog.

1kg kvar till min okej vikt. 4kg kvar till min målvikt för tillfället.

Ska träffa mina föräldrar, får se hur det går.

om de ser någon skillnad. Det kommer de att göra.

Jag kan inte dölja något. De är för vana, de granskar mig på ett särskillt sätt hela tiden. Letar efter tecken på att jag går åt fel håll. Och det gör jag ju helaa tiden, Bara det att det inte syns hela tiden.

dock något överaskat så notarade jag att min överarmar har blivit 2cm smalare på tjockaste stället sedan början av september.

Det var ju fint!

Jag bryr mig faktiskt inte sså mycket om hur jag ser ut. Min kropp kommer ändå aldrig att bli fin. Och jag bryr mig inte så mycket om den är fin eller ej. Och inte så många tycker att det är fint med magra kroppar ändå. Tror inte ens att jag gör det. De bara fashinerar mig, men vackra? nej..

Men jag hatar fettet på min kropp, det är äckligt, men det mesta med mig är äckligt (enligt mig)

Behöver jag något att kontrollera? Vet inte, jag har faktiskt rätt mycket annat jag kan kontrollera.

Men jag vet att jag behöver hantera ångesten, jag behöver något som är mitt, som en liten fin hemlighet i min ensamhet. Saken är den att jag har inte så mycket ångest just nu, fast det beror kanske på att jag svälter.

Och det är väl det, jag tycker om att svälta, jag tycker om att gå ned i vikt, jag tycker om att leva utan någon mat.

MEN jag tycker inte om att frysa, svimma, inte orka, tänka på mat, vara viktfokuserad, tvångsmotionera...

så man kan verkligen fråga sig varför...

Jag tror ibland att svaret är så enkelt som: det är en vana.

Vågen tickar nedåd fort och fint.

Men jag fryser ihäl.

Fast bara fysiskt.

Psykiskt mår jag tipp topp (typ)

Läkarbesöket gick bra. Han frågade inte ens hur lång jag var eller vad jag vägde.

Fick järntabletter utskrivna, vi får se om jag tar dem.

Men jag tror att jag kommer göra det, för om jag får upp mitt hb och järn så kommer de att lämna mig ifred, och just nu är det det jag vill.

Men attans vad det tar emot.

Förövrigt känner jag mig sskit fet just nu. Måste måste ned.

Snabbare.

Började dagen med att svimma.

Idag är det läkarbesök, en ny filur. Kanske kommer bli min nya läkare.

Vi får se hur det går, och hur det känns.

Men kan fokusera mig ganska så bra faktiskt.

Underbart väder ute, började dagen med en morgon promenad på 8.5km, ska ut sen igen. jag haar inte tid, men ångesten jagar mg, och jag gillar ju att gå, men jag gör det helst utan piskan i ryggen.

Gårdagen gick bra, åt lite, behöll det ej. Drack ingen alkohol, men hade propat i min stess för att klara av maten.

Rätt så trevlig kväll.

Nu- åter till plugget.

Jag har märkt att det blir svårare och svårare ju äldre man är. När jag var 16år var inte maten lika central när man umgicks. Nu däremot, innebär umgås väldigt ofta äta.

Spontanfikat med en vän idag, kunde såklart inte behålla det. Ska ut med vänner ikväll.

Så alternativen är väl; låtsas äta, som jag gjorde hemma förr (men då behvde jag inte betala för det) eller äta och spy.

Det där att äta och behålla känns just nu för svårt, även om det skulle vara det trevligaste såklart.

Kan ju prova att äta lite och behålla.

Kan ju funka, äter inget annat idag. Förutom det oplanerade fikat (ångest) som förstörde den planen.

Sitter under in yllefilt och dricker te.

Nyss gått 9km.

Så skönt, bra sätt att börja dagen på.

Ingen ångest som lurar, än så långe.

Vill mest sluta existera just nu.

Väntar på att två tior stess ska verka. Då kanske jag kan fortsätta orka ett tag till.

Men jag tvivlar.

Saknar matångesten, ångest över livet och den jag är, är alldeles för svårt att hantera. Har till och med släde tankar. Trots allt tjafs såret på benet orsakat. 40dagar sedan jag gjorde det, inte läkt på långa vägar. Snart måste jag väl kolla upp det med. Det är svart i mig just nu.

Min läkare jagar mig.

Förlåt.

Men jag bryr mig verkligen inte,om något så triggar det mig bara.

Men jag har inte tid med det här.

Varit ganska så nöjd med min kropp idag, störta problemet är armar och lår. Men jag får jobba på det. Några kilon till och jag blir bättre. Men jag är dödstrött på att frysa. Funderar på att börja med långkalsonger.

Men jag minns gymnasiet, hade så mycket på mig, och frös ändå alltid. Dubbla långkalsoner ett par i ull, linne, underställströja, tröja, tjocktröja i ylle, och typ en kavaj ovanpå det. Men det var ju saksamma för jag frös ändå. Min kroppstemp låg väl på 35-36grader när jag kom hem från skolan.

Sak samma, för dit ska jag ändå inte igen. Jag ska bara en bit på vägen.

Sen var det prover som lämnades, en månad för sent... Min läkare ringde upp efter två timmar (fort det gick!) och mina prover var dåliga.. Hon ville att jag skulle ta mig till akuten. Ganska så konstigt att värderna var sämre nu än i våras, trodde de bliivit bättre för åt ju okej i sommras.

Ja, ja. Tänker inte berätta för mamma, för då blir det panik, ooch det pallar jag inte. Min läkare skulle visst ringa på torsdag igen, varför vet jag inte, men det kan hon väl få göra om hon vill. Då kanske jag kan tigga till mig lite stess :P