armar
seriöst...
En bra dag
Sak samma, för dit ska jag ändå inte igen. Jag ska bara en bit på vägen.
prover
Jag tror jag har ödem, eller så är jag bara fet
mens
Jaha, detta är något jag skäms enormt över.
Anledningen är såklart att jag inte är tillräckligt ätstörd (i mina ögon) om jag har mens.
Så här ligger det till.
Från början försvann min mens när jag gick ned till 48kg. bmi 16.
När jag sedan låg jag på 45kg väldigt länge, kom den så småningom tillbaka. Sedan när jag fortsatte att gå ned i vikt försvann den igen och var borta ända tills jag åter kom upp till 45kg. Där är men gräns, något kg ned och den försvinner, sen upp och den återkommer. När jag senare gått ned mig rejält ännu en gång kom min mens tillbaka redan när jag vägde 42kg. bmi 14. Det var enda gången som jag hade mens vid så lågt bmi. Nu har jag mens och min gräns går fortfarande vid 45kg, bmi 15.
Ingen läkare eller annan medicinsk kunnig kan förklara detta. De flesta tror mig inte. Utan verkar snarare tro att jag säger detta för att framstå som frisk. Men så är det alltså inte. När de väl förstår de, tror de flesta att jag helt enkelt har mens utan ägglossning. För den har försändrats väldigt mycket om man jämför med innan jag förlorade den första gången. Men det bör nämnas att första gången den försvann var för 9år sedan. Jag har dock under dessa år nästan varit normalviktig en gång och då hade jag mens, så jag kan även jämföra med den tiden. Min mens nu är väldigt oregelbunden, och väldigt sparsam och endast ett par dagar.
Har inte gjort någon fettmätning men kanske har jag väldigt hög fettprocent och har därför mens. Jag äter väldigt sparsamt, rör mig mycket och har dessutom väldigt låga järnvärden, så det är konstigt att jag har mens, och som sagt jag skäms enormt över det. Men jag gissar att min kropp efter alla dessa år av trix med maten fått spader, för en annan sak som ingen läkare tycks förstå är hur jag kan ha så hög puls. När jag hade bmi 12,7 hade jag tillexempel en vilopuls på 75, när jag hade bmi under 12 var min puls på trevliga 60. Har även nu hög puls på ca 80-90, högst i min familj. Tidigare hade jag en på över hundra, vilket föranledde massor av tester och hjärt undersökningar. Då noterades det att mina sköldskörtel världen har spader lite nu och då.
Dessa två saker, puls och mens, är nog det enda som går emot alla symptom vid svält. För övrigt har jag alla trevliga tecken på anorexi och svält. Kanske inte just nu, då jag är fet, men i vanliga fall.
Så, då var det avklarat.
träning
det går verkligen i perioder.
det börjar med överdrivet många promenader, sedan kommer kvällsjumpan, och sedan morgon jumpan.
sedan blir det mer och mer.
nu är dt mycket.
300 armhävningar, visserligen från knäna, vilket ger en extremt jobbig bieffekt.. jag får kroniska blåmärken på knäna.
100 rygglyft, det ger skavsår på höftbenen.
500 sit ups det ger skavsår på ryggraden.
går inte ned så mycket i vikt av det.
men, jag märker snabbt att magen blir muskulösare, armarna blir fastare. och smalare.
och det är ju precis det jag vill.
mest har motionen kommit för att jag har slutat att spy.
istället för att vända ut och in på magen eller knapra laxermedel ´gör jag situps och armhävningar.
och det är ju ändå mycket bättre.
fast tvång är aldrig bra..
mer tankar
tänk om jag skulle ägna den här sommaren åt att försöka bli fri?
få ett friskare beteende,
en sundare hållning till mat.
en friskare kropp.
fast det är det där sista som skrämer mig mest.
en kropp som inte är undervikig hur skulle den se ut?
bmi på 17?
hur skulle det se ut?
fast inte så farligt
de släppte ju hem mig.
inte bra
den slutade inte jätte illa.
men verkligen inte bra.
hade inte sovit sedan natten mellan torsdag-fredag.
hade endast ätit en halv port havre grynsgröt.
och en riskaka fram till klockan 5 på kvällen.
då hade jag varit ute och rört mig hela dagen.
hade inte tagit min antidepp på 3dagar heller, för jag ville gå ned i vikt. (jag vet ren idioti, men det funkar ju..)
var ändå på bra humör.
kände mig pigg och glad.
drack dock lite för mycket.
men inte så mycket.
försvann bort och kunde sedan inte röra mig normalt.
en vän var väldigt snäll och hjälpte mig.
alla ära åt honom.
utan honom vet jag inte vad som hade hänt.
det blev iallafall ambulans och sjukan.
hade inte så hög promille halt, bara kring 1.
haft högre tidigare och då kunnat röra mig och jävlas med sjukhuspersonal rejält.
när jag till sist vaknade till, runt 3-4.
hade jag och J fått ett eget rum.
han satt i stolen brevid.
hade suttit där hela tiden.
läkaren kom, och självklart kom den vanliga skiten upp.
hur länge jag varit sjuk, vilken läkare jag har...
förklarade att jag hör till ett annat landsting, men att jag ska byta snart.
blivit remitterad till unga vuxna. men inte fått någon tid.
han skulle skynda på det hela genom att även han skicka en remiss.
hade tydligen väldigt dåliga blodvärden.
på gränsen till att behöva läggas in pågrund av dem.
hb under 100.
han skulle skriva ut ett tvångs recept på järn.
aldrig hört talas om ett sånt, och funderar på om det var något han hittade på för att skrämma mig..
det funkade inte.
men min läkare ska få höra om mina värden på torsdag.
det är hon som har medicinskt ansvar för mig.
och hon tar endast blodprover då mamma sagt till mig att hon tycker det vore dax, och jag sedan säger det till min läkare.
senast var nog i höstas.
de som jobbade där tyckte tydligen att jag var smal och liten.
trots att jag gått upp i vikt. väger 46,5kg nu.
jag är tjock nu.
sitter nu och känner mig mest apatisk.
hatar att detta hände.
ska sluta dricka.
och så vet jag inte om jag ska säga detta till mina föräldrar.
de mår ju bäst av att inte veta.
men samtidigt är ärlighet viktigt..
svaret i rådande stund är stesolid.
hade för övrigt inte tagit några tabletter allt igår.
-
skola och hjärta
tror jag iallafall.
vi får se vad domen blir på senaste tentan.
men jag skulle gissa att den gick okej.
ja, skolan går bra.
det är faktiskt som om jag lever ett dubbel liv.
när jag är i skolan, med vänner, med familj så är jag normal.
kanske lite ätstörd, men mestadels normal.
ångesten och sånt känner jag inte så mycket.
sen kommer jag hem. och då väller känslorna över mig.
jag får ångest, jag äter fel, beter mig fel.
och så en liten oroande grej,
senaste veckorna har jag haft ont i bröstet.
det kommer till och från.
hugger till.
men jag har känt det förr,
det brukar inte vara någon fara.
det skräms dock lite.
.
men det var länge sedan. knappt så jag minns det.
och inget jag rekomenderar.
då försvann mitt liv.
första gången fick åkte jag in på sjukhus och var dä'r länge.
fick hoppa av skolan.
andra gången åkte jag oxå in.
och fick hoppa av skolan en gång till.
hela mitt liv reducerades till att vara ätstörd.
det blev min identitet, jag tappade alla mina friska vänner.
jag tappade kontakten med det fiska normala livet och allt handlade om min ätstörning.
dag ut och dag in i flera år.
i höstas är första gången som jag fått en normal identitet på... nästan 5år.
hunger
det är både bra och dåligt (ur både min och äs synvinkel)
åt så regelbundet och fint hela julen.
men nu är det slut med det.
har saknat hungern, den gör det lättare att äta,
men samtidigt så triggar den mig,
för hungern är till för att besegras.
och en del av mig njuter av att gå hungrig hela dagen.
jag har saknat den känslan
hela jag är rätt kluven just nu. (som alltid..)
en del vill gå ned i vikt. till de där 42kg
en annan del vet att det inte är så smart.
jag har gått ned i vikt förut.
jag har varit riktigt smal,
och det slutar alltid på samma sätt.
men så den där rösten i mig som säger
bara till 42 det kan inte skada, du har inte testat det just nu, den här gången går det!
men det blir aldrig bara 42.
efter 42 kommer 40, sedan 38, sedan 36 och så under 35..
och då är det kört.
-
det håller på att ta kål på mig.
tänker bara på att få äta lite.
att få bestämma själv.
vill gå ned.
ska gå ned.
till 42kg.
nästa vecka åker jag hem till mig.
då är det jag som bestämmer.
men skolan drar först igång om en vecka.
först då blir det lite rutiner.
ja ja, tiden går fort. hoppas jag
-
jag har bara tankar på att gå ned i vikt nu.
känner mig så stor.
det är för jobbigt.
orkar inte med ångesten.
vill bara gå ned lite.
vill väga 43-43.
nu har jag bestämt mig att jag ska gå ned dit under våren.
bara för att testa, ännu en gång.
jag vet att det är dumt. att det inte leder någon vart.
men jag vill så gärna. bara en till gång.
jobbigt
och jag bara längtar efter att skolan ska dra igång så att jag kan få tillbaka mina normala former.
och få tillbaka mina normala matvanor.
visst jag har faktiskt njutit av maten,
för jag jag insåg tidigt, att det är lika bra att acceptera läget, äte och göra något åt det senare.
och det gick ett tag.
men nu börjar det verkligen klia i mig.
ångest och självhat.
vill så gärna ha en tom mage,
smala armar och fina ben.
usch och fy för hur jag ser ut nu.
helt groteskt.
tack och lov så har jag ingen våg, utan det får jag ta när skolan börjar.
l ä n g t a r .
.
nu är julen nästan förbi.
vad är det då som gäller?
jag borde sätta ett nytt mål.
kanske får jag inte göra något under hela julhelgen?
vi får ta det så.
inget fram till nyår heller! så får det bli.
.
jag måste sluta fokusera på en enda del av min kropp.
men det är så jag alltid har gjort.
mest mina lår och min rumpa, och ibland magen.
jag har stirrat mig blind på de delarna och gjort allt för att de ska minska.
nu är det armarna som är mitt fokus.
men varför?
vem bryr sig om ifall jag har stora eller små armar?
det är ju inte det som är det viktiga, ändå så kan jag inte släppa dem.
men jag önskar att jag kunde.
tankar om kroppen
jag är inte heller lika fokuserad på vad jag äter.
mest för att jag inte orkar.
jag har hållit på med maten i så många år.
och jag har helt enkelt tröttnat
visst jag är fortfarande väldig fokuserad på vad jag äter. räknar ständigt efter hur mycket jag ätit vad jag får äta osv..
har en hel del knäppa idéer för mig både vad det gäller mat, dryck, motion och andra saker i varagen.
vissa saker måste göras på ett vist sätt och liknande..
och en sak har verkligen förändrats, mitt sätt att se på min kropp.
jag kan helt plötsligt se att jag är smal. jag kan se att mina armar ser spinkiga ut.
jag kan se att min mage är nära på obefintlig.
detta trots att jag egentligen enligt mina "normala" (tidigare, sjuka) mått är stor.
för inte så länge sedan var jag helt övertygad om att bmi 15 för mig var samma som bmi 20 för andra.
jag trodde helt och fullt att jag såg likadan ut som andra normalviktiga.
om jag ska vara helt ärlig så tror visa delar av mig den fortfarande. fast med lite andra siffror, att bmi 17 för mig är som bmi 20. helt kommer jag nog aldrig att ge upp den tron..
summan av kardemumman; jag känner mig smalare än på länge! och tur är väl det för annars skulle jag aldrig våga äta som jag gör nu!
