inte bra
den slutade inte jätte illa.
men verkligen inte bra.
hade inte sovit sedan natten mellan torsdag-fredag.
hade endast ätit en halv port havre grynsgröt.
och en riskaka fram till klockan 5 på kvällen.
då hade jag varit ute och rört mig hela dagen.
hade inte tagit min antidepp på 3dagar heller, för jag ville gå ned i vikt. (jag vet ren idioti, men det funkar ju..)
var ändå på bra humör.
kände mig pigg och glad.
drack dock lite för mycket.
men inte så mycket.
försvann bort och kunde sedan inte röra mig normalt.
en vän var väldigt snäll och hjälpte mig.
alla ära åt honom.
utan honom vet jag inte vad som hade hänt.
det blev iallafall ambulans och sjukan.
hade inte så hög promille halt, bara kring 1.
haft högre tidigare och då kunnat röra mig och jävlas med sjukhuspersonal rejält.
när jag till sist vaknade till, runt 3-4.
hade jag och J fått ett eget rum.
han satt i stolen brevid.
hade suttit där hela tiden.
läkaren kom, och självklart kom den vanliga skiten upp.
hur länge jag varit sjuk, vilken läkare jag har...
förklarade att jag hör till ett annat landsting, men att jag ska byta snart.
blivit remitterad till unga vuxna. men inte fått någon tid.
han skulle skynda på det hela genom att även han skicka en remiss.
hade tydligen väldigt dåliga blodvärden.
på gränsen till att behöva läggas in pågrund av dem.
hb under 100.
han skulle skriva ut ett tvångs recept på järn.
aldrig hört talas om ett sånt, och funderar på om det var något han hittade på för att skrämma mig..
det funkade inte.
men min läkare ska få höra om mina värden på torsdag.
det är hon som har medicinskt ansvar för mig.
och hon tar endast blodprover då mamma sagt till mig att hon tycker det vore dax, och jag sedan säger det till min läkare.
senast var nog i höstas.
de som jobbade där tyckte tydligen att jag var smal och liten.
trots att jag gått upp i vikt. väger 46,5kg nu.
jag är tjock nu.
sitter nu och känner mig mest apatisk.
hatar att detta hände.
ska sluta dricka.
och så vet jag inte om jag ska säga detta till mina föräldrar.
de mår ju bäst av att inte veta.
men samtidigt är ärlighet viktigt..
svaret i rådande stund är stesolid.
hade för övrigt inte tagit några tabletter allt igår.
Jo, du ska berätta för dina föräldrar! De mår bättre av att du är ärlig och berättar precis som det är. De mår bättre av att veta än att ana, våndas och inte veta vad de ska göra eller säga till dig. Berättar du sanningen kommer du att ha mer frihet/större förtroende än om du ljuger eller låtsas som ingenting. Sanningen kommer alltid fram. Låt den komma ifrån dig personligen, inte från någon okänd människa på någon hemsk avdelning!
Snälla gumman, berätta så snart som möjligt! Och vad gäller antidepp... jag har själv ätit det i många år, och jag avskyr det. Visst tappar man aptiten om man inte tar dem, men (jag kan ju bara prata för mig själv, men jag tror inte att jag är SÅ unik) man förändras helt som person på ett sätt som jag tycker är fruktansvärt! Man blir ett monster, ett monster som är kapabelt att göra vad som helst mot sig själv! Man börjar hata, man börjar skada, man börjar förinta sig själv... och allt det som man har byggt upp!! Gör inte det! Lägg inte krokben för dig själv och allt du kämpar för! För visst vill du - egentligen - bara vara lycklig, älska dig själv, älska livet? För varje svältdag tar du ett steg bort ifrån det. För varje gång du tar hand om dig själv och gör det som är bäst för din kropp - är du ett steg närmare! Och hur tungt det än är - så ska du fixa det här! VI ska fixa det - du, jag, dina föräldrar, J, läkarna...
Jag skickar nu över all den styrka som går att skicka, och jag hoppas att du kan ta emot den och våga ta det stora steget - Att berätta för föräldrarna!
