min svacka har börjat gå över,
det psykiska iallafall.
nedstämdheten och hopplösheten.
men det där fysiska är kvar.
maten är en plåga. sagt de till min mamma,
det känndes rätt just då, fast nu är hon på mg hela tiden och berättar hur viktigt det är att jag äter.
vilket är jobbbigt eftersom jag inte fixar det.
och då måste jag ju ljuga.
vilket jag inte vill.

och idag är jag velig.
om jag ska kämpa emot eller om jag ska "glida" med.
vi får se.
/E