era kommentarer värmer.
och jag vill så gärna svara er alla med lika mycket engagemang som ni ger mig.
men jag får beta av er en och en.

först till helle,
dina kommentarer betyder mycket.
du säger sanningen, eller det som jag tolkar som sanningen,
ibland har de upprört mig enormt, men oftast känns det som om du säger det som ingen annan vågar säga,
och det som jag inte vill låtsas om..

mina föräldrar har funnits där för mig i många år, de har stöttat mig,
hjälpt mig. torkat blod och tårar, tvingat mig att äta, kört mig till sjukhus, vakat vid min säng, övervakat mig i dagar, genomskådat lögner, gråtit hysteriskt, glatts åt mina framsteg... dom har gjort allt och mer än vad man någonsin kan begära. nu det här senaste året så har saker och ting vänt för mig. jag har skrattat, levt, flyttat hemifrån, börjat studera.. de har sakta kunnat släppa lite av den oro som tidigare har funnits varje stund. de har börjat lita på mig. de låter mig ta ansvar igen. om jag berättar hur det ligger till, så försvinner den tilltron, de kommer vilja att jag flyttar hem igen, de kommer gråta, förlora tron på mig... och jag orkar inte bygga upp den igen, jag vill inte flytta hem , jag vill inte lämna det här livet som jag har börjat bygga upp på egen hand. det liv som jag helt plötsligt upptäckt är värt att leva.
det är också därför jag ska kämpa.
jag ska klara den här veckan utan att spy.
jag ska ska ska klara det.

kram till er alla, och återigen tack.