tisdag kväll.
känns det som.
men jag har inte spytt.
mått lite dåligt nå på kvällen, men tagit stesolid och propavan, så snart kommer mitt medvetande bli total dimma.
jag vet, inte något bra sätt att hantera det hela.
men bättre än att spy eller skada mig själv.
ska snart träffa min läkare, och vi måste diskutera min medicinering.
jag behöver något som hjälper, helst på lägre doser, för nu blir det inte de små mängder som det är tänkt.
utan det blir en slags själv medicinering.
men det är lite risky med benzo, för jag är nu inne på mitt 7år med stesolid.
min mamma gillar det inte, då benzo är starkt beroendeframkallande och narkotika klassat..
fettisdagen idag.
åt ingen semla för jag hade inte kunnat klara av det.
är nu inne på att äta lättfil, smoothie gjord på jordgubbar, en halvbanan och vatten, samt riskakor. och russin såklart.
ångest över allt jag stoppar i mig och vill låta bli, men jag tvingar mig själv...
och nu är även tisdagen avklarad! 5dagar
Hej,har läst en del bloggar men din avviker. Du har en ärlighet som ger dig styrka. Och min respekt. Du har många förutsättninger att bli frisk.
Som mamma till flera idag vuxna barn måste jag bara säga att i en sak har du helt fel. Du skriver om dina föräldrar att
"om jag berättar hur det ligger till, så försvinner den tilltron, de kommer vilja att jag flyttar hem igen, de kommer gråta, förlora tron på mig."
Dina föräldrar som stöttat dig tidigare kommer inte att förlora tron på dig. De vill bara hjälpadig. Så funkar vi föräldrar. Jag skulle kunna förlåta mina barn så gott som allt. Kärleken till ens barn är på det viset. Det kommer du också att upptäcka en dag.
Vad vi däremot har svårt att ta är lögner. Undanflykter. Litar hon inte på mig? tänker vi. Vem ska hon då kunna lita på.
Men föräldrar ser också genom sina barn, anar vad som hänt. Vi har livslånga förpliktelser. Ser vi att våra barn far illa är det vår skyldighet att agera, spelar ingen roll om de är 35 som mina.
Det hade underlättat för dig om du haft föräldrar som "ställt dig mot väggen" hjälpt dig att lätta ditt hjärta, punkterat dina lögner. Varför gör de inte det? Förmodligen är de rädda att "klampa på" i ditt vuxenliv.
Släpp masken för en stund. Visa dig i all din bräcklighet. Jag är säker på att dina föräldrar tar emot dig med öppna armar.
Och du, det är en oerhörd lättnad att berätta! Mina depressioner blev "lättare" när jag började berätta. Men vet du vad som förvånade mig mest? Ingen fördömde mig. Jag kände inte att jag sjönk i aktning, inte ens på jobbet (karriär, finanssektorn...)Tvärtom.
Tro mig. Du har allt att vinna.
Helle
