så dumt att planera så värdelöst.
för ena sekunden vill jag bara ned i vikt.
nästa vill jag stå still.
och det går inte att göra bådeoch.
men man kunde ju önska.

var ute med några vänner.
åt för mycket.
och toaletterna var bara bås.
sådanna med en decimeter öpper nedtill och en halv meter öppet till taket.
kunde med andra ord inte spy-
ångest ångest
fast annars har jag haft en underbar kväll.

tittade just i min piller gömma.
och där finns ett oidentifierat piller.
var kommer det ifrån.
hur ska jag få reda på vad det är för något?
ska jag testa pillret?

jag sköter mig.
äter rätt okej, rör mig inte för mycket,
inget skadebeteende,
och så den största grejern:
jag har inte vägt mig den här veckan!
men det är bara för att jag inte vill veta.
det kommer var för mycket
och då kommer jag att sabba det där som var bra innan,
altså maten och skadningen.
dessutom knaprar jag inte så mycket lugnande.

men det är nog det att jag har fullt upp hela tiden.
massa plugg.
och massa laktioner
massa intryck..
men jag mår ändå rätt okej.
trivs än så länge.

för jag ska gå och lägga mig nu tror jag.
var på en sittning idag (min första)
jag utmärkte mig nog som ätstörd.
tyvärr.
vill inte få den bilden.
frågade om det fanns light läsk.
det fanns det inte.
så det blev vatten (trist)
när maten kom så gick det inte bra.
veg chili sin carne,
år lite ofarliga delar. såg typ inte ut som jag rört maten,
och alla andra åt jätte fort!
sen var det en glasspinne till efträtt.
jag tog två tuggor och sedan la jag den ifrån mig.
min bortskavaljer ville dock gärna ha den, så han fick äta upp resten.
och ja...
det var väll vad jag åt.
kände lite blickar, man det kanske bara är inbillning.

nu ska jag sova.
god natt.

reflekterar över mitt liv.
hur jag har "valt" att leva.
vad jag har valt att fokusera på.
mat.
svält.
anorexi.
självskadning.
tänk om jag hade vetat hur det skulle bli?
hade jag valt att leva på samma sätt då?
eftersom jag inte vet om något annat liv så svarar jag ja.
ända sedan jag var 11år har banting alltid funnits som en stor del i mitt liv.
något som varit viktigt.
viktigast.
så många år av mattankar, banting, svält och ångest.
och om jag tänker tillbaka ett år,
och ställer mig frågan har det senaste året varit värt att leva?
nej.
om jag tänker tillbaka två år?
nej.
tre år?
nej.
fyraa år??
nej.

om jag tänker ett år framått, kommer det att vara värt att leva?
hur ska jag veta?
bara jag kan göra en förändring.
kommer jag att göra det?
jag vet inte.

har en idiotisk huvudvärk.
magen krånglar,
det är visserligen rätt skönt då maten är så jobbig..
och så river jag upp såret hela tiden.

de är liksom inte med mening,
men det bara blir så.
hur kan jag ha sår och låta det vara?
det finns inte i min värld.
men det är ju därför jag har 6märken på ena benet och 3 på det andra.
det är småsår som jag rivit upp och rivit upp.
nu är några fortfarande upprivningsbara (2st)
de andra har "läkt" och ser förfärliga ut.
typ som cigmärken.
eller svinkoppor som mamma så milt uttryckte det.

och maten ja,
skit helvets jobbig.
men imorgon jobbar mamma och då blir det bättre.
hoppas jag.
fast inte för bra,
för inte gå ned i vikt,
nej,
usch,
ja.

veling och jobbigt?
så förbannat.

och flummigt.

det kliar i mina fingrar.
vill skada, förstöra.
såra.
varför?
det utlöstes av måttade av mina lår.
så feta de var.
kände fettet under huden, ser fettcellerna.
vill skära upp och ta bort dem.
fettsugning med sugrör borde fungera.
men det är bara tankar.

minns då jag på allvar tänkte att jag skulle fettsuga mig.
min rumpa och mina lår.
man måste säkert ha ett visst bmi för det.

härom dagen kom jag och tänka på hur jag ville se ut som "vuxen" när jag var 11-12år.
jag ville vara lång, smal (inte mager, smal, normal, som typ alla fotomodeller) ville ha större bröst, ha ett vackert ansikte, vara sexig och snygg.
den bilden är så långt ifrån vad jag vill nu.
då resonerade jag så att mitt ansikte aldrig kunde bli snyggt, inte utan att operera, och ansiktet skulle jag nog inte röra, endast brösten skulle förstoras och rumpan förminskas. men eftersom jag var för ung för det så tänkte jag att jag får arbeta med kroppen, se till att den blir fin. och redan då var smal=fin inpränta i min skalle.
jag minns oxå att jag redan som 6årin tyckte att jag var ful. att jag var fulast av alla.
jag minns inte tiden då jag inte såg mig som tjock.
först i åttan insåg jag att jag var smal och ätstörd. långt efter alla andra.
jag trodde nämligen att alla kvinnor bantade och ville gå ned i vikt. detta trots att min mamma inte ens försökt gå ned i vikt någon gång. jag bara trodde att det var så.

jag minns hur jag och elin vägde oss som 10åringar.
och att jag skämdes för att jag vägde mer än henne. men att hon var mycket kortare än jag resonerade jag inte över då.
jag vägde mest. punk.
jag var tjock.

och så har jag varit tjock hela livet.
och är det fortfarande,
och jag kommer alltid att vara det.
men det har jag accepterat.
det gör mig inget.
jag kan leva ett halvt liv.
bara jag får svälta, vara underviktig men ändå tjock.


oj, jösses, massa svammel.

sitter med kvällsångest.
känner mig uppsvullen och fet.
trött på att spy, trött på att ljuga, trött på att vara fet.

okey.
nu kommer det en till deppig blogg om mat.
jag vill bli frisk.
men hur lätt är det?

jag har varit i behandling till och från sedan 2004.
innan det var det bara skolsköterskor som fick dras med mig.
jag har alltså anorexia.
just nu är jag ganska så stabil viktmässigt.
ligger på 45kg.

eftersom jag är anonym och verkligen kommer berätta vilken jävla skit anorexi är så tänker jag vara så pass fräck att jag skriver ut båda min längd och min vikt.
japp. då kan ni räkna ut bmi.
vad man nu får ut av det.
bmi säger nämligen ingenting om hur sjuk man är.
men trots det är det fokuseras det jävligt mycket på vikt och bmi.

.

trots att jag vet detta så har sjukdommen mig i sina klor.
för ja, jag vill gå ned i vikt.
såklart.
nu vet ni ad ni ger er in på om ni väljer att fälja mig.