jag är jävligt less på den här skiten.
och om jag lyckas provocera så är det bara bra.
för mitt liv är så patetiskt.
det vet jag.
skiten är den att jag kanske inte gör rätt för att nå fram?
andra ser mina bilder och tänker:
wow, hon är smal, mager.. vad fan ni nu tänker.
för jag beter mig likadant själv

mitt liv går ut på att inte må dåligt.
medan jag hela tiden gör allt för att må dåligt.
svälten är min trygghet.
det är min mening med livet.
eller, nej vänta.
jag har ju min hund.
min hund som behöver mig.
han är den enda.
utan honom skulle jag vara död.
jag längtar (och hatar mig själv för det) tills den dagen han försvinner.
för då kan jag äntligen avsluta den här skiten som är mitt liv.
jag har tilloch med slutat att bry mig om hur illa jag skulle såra alla runt omkring mig med att dö,
för jag vet att jag redan har sårat alla så mycket som det går.

japp, att vara smal och att dö är min mening med livet.
tro inte att jag vill ha det så.
det är bara det att jag inte är stark nog att förändra det.
så jag vill nog locka hit mig pro ana läsare, då kan jag kanske påverka.
få er att inse hur jävla kasst det är att ha anorexi.
jag skulle så gärna vilja visa er skiten, visa hur jävla patetiskt och hemskt det är.
trycka upp den i ert ansikte, visa att mitt liv fokuserar kring vad jag äter,
vad jag väger, hur stora mina lår är, så jävla tråkigt och egocentrerat.

hoppas att jag når fram till någon.
för jag tror inte att jag kommer kunna förändra mitt liv.
jag har tappat hoppet.
jag tror inte att jag kommer bli bra.
jag kommer aldrig att bli fri.
inte förens jag dör.

får jag en massa pro ana läsare?
jag är verkligen inte pro ana.
det kanske verkar så ibland (?)
men jag hatar den här jävla skiten.
mitt liv är piss.
jag har varit besatt av den här jävla helvetiska sjukdommen så länge jag kan minnas.
det är INTE värt det.
den som tror det kan gärna få hoppa in i mitt liv och se hur jävligt det är.

men jag frågar mig själv om det är värt det?
jag vill svara ja, men det är inte sant.
det är bara som jag intalar mig själv.

äh, vad fan. det går verkligen inte att förklara.
blir bara så upprörd.
får kommenatrer om att jag är fin.
är jag fin?
jag tycker det, ibland, nej, men det är den sjuka delen av mig. äh, vad snackar jag om.
jag är fet och ful. inte fin.

jag hade linne på mig i skolan en föreläsning, för fläkt systemet hade pajat i vårt klassrum.
och jag såg allas blickar.
folk var inte imponerade (som jag så gärna vill tro)
de hade äckel eller möjligtvis medlidande i blicken.

äh, vad sjutton.
jag kanske är pro ana?
eller vad är jag, jag vet inte.
jag vill ju gå ned i vikt.
men det är mitt liv jag sabbar.
vill inte sabba någon annans..

jag kommer aldrig bli smal. jag kommer alltid att vara fet.
och om ni inte vill tro det.
så kan man läsa på mina ben.
ärr i mängder.
på ett ställe har jag printat in ordet fet.
vackert va?
jag vägde hela 40kg då, till mina 173cm. och tyckte verkligen att jag var skit fet.
det tycker jag fortfarande.

fast en del av mig jublar över kommenatren.
någon anna  tycker jag är FIN.
fin smal smal.

men det är så fel.
så dubbelt.

skar mig snast i tisdags för att ångesten åt upp mig.
det är verkligheten.
och hela dagarna täker jag på mat.
 bara så att ni vet.

äh,
jag är trött på revbens bilder och sån skit.
kom jag på.
tar nog bort några nu.
men det går väl i perioder.
ibland är de visst meningsfulla men ibalnd bara skräp.

och för fan, sluta göra reklam på min blogg.
detta är ingen "trevlig blogg"
fan, vad jag är less på sån skit.