Varför är jag så rädd för att bli frisk?
Jag är verkligen livrädd för att bli det.
Så till den grad att jag inte vill bli frisk.
Jag kan inte se mig själv utan anorexin.
Jag kan inte se mig själv som annat än underviktig.
Inte så att jag tänker vara gravt underviktig hela mitt liv, utan bara lite lagom.

Ätstörningen är verkligen mitt skötebarn.
Det låter hemskt, och ibalnd är det så, men för det mästa känns det bara naturligt.
Jag har velat gå ned i vikt så länge, ända sedan jag var 10-11år. Jag är 23år nu.
jag har alltså strävat efter att vara smalare under större delen av mitt liv.
Och för varjn år som går, desto svårare blir det att släppa taget.
Jag har så många invanda tankebanor.
Att släppa dessa, det gör mig livrädd.

47kg
känns inte okej.
ska ned till 44-45kg
men det får vänta några veckor, tills plugget börjar, tills jag bor ensam och kan bestämma själv.
och jag låter som den där bandspelaren igen, som har hakat upp sig.
och det har jag!
jag har hakat upp mig.
en sak som alltid är viktigast
när jag väger 44-45kg så kan jag fokusera lite mer på annat.
då kan jag planera en massa andra roliga saker, se till att det händer saker i mitt liv.
vara social, plugga och allt sånt.
fast det är att lura mig själv, jag blir visserligen lite "friare" men då strävar jag istället efter 42-43kg.
eftersom det var så länge sedan jag vägde så lite. 2006 vägde jag under 40kg senast.
de känns som en evighet sedan, och det är som om jag måste gå ned dit en gång till igen så att det blir verklighet.
För nu är det så länge sedan så att det nästan inte har hänt.

jag vill ha slut på sommaren.
vill tillbaka till skolan, till livet, till allt.
orkar inte.
har fått så många självskadningstankar igen :/

min syster är smal.
men hon väger mer än mig.
idag blev jag dock rikigt sur på henne..
inte så att jag sa det, vilket jag aknske borde ha gjort, så att hon inser hur jobbigt vissa saker är för mig.
hon åt lunch, och åt endast en dryg deciliter fil med müsli, kanske åt hon mer sedan, för kjag orkade inte se det, så jag gick ut. och kanske har hon en anledning, men det var jobbigt. jag har svårt för sånt..
men det borde ju få mig att vilja äta mindre..
och det vill jag.
jag vill vara smalast, och äta minst. så har det varit och så ska det vara.

såg mig själv i spegeln igårkväll.
det var ingen rolig syn.
ångest ångest ångest.
planerar hösten.
planerar maten, vikten och känner lycka. äntligen får jag vara smal igen.
min syster är här.
det är jobbigt.
jag jämför mig så med henne.

nästa helg är jag hel ensam.
ser så fram emot det.
känner mig tragisk, men jag måste få kontroll över ångesten.

för övrigt så äter ensamheten upp mig.

jag är så fet nu.
har gått upp i vikt.
jag måste gå ned.
och sen i höst är det mina 40kg som gäller.
och jag tar gärna emot hjälp.

det är sommar.
visst är det bra, härligt och allt vad det är.
men jag sknar mitt eget liv.
att bo i min lägenhet, ensam,
att själv få kontrollera motion och matintag.
känner att jag sväller upp.
är enorm nu.
har såklart ingen våg.
men ser frm emot att vara ensam.
planerar varje dag i detalj vad jags ak äta, hur jag ska röra mig mm.
i höst blir det snabbt ned till mina älskade 44kg.
och så drömmer jag om att en gång till få väga under 40kg.
bara en enda gång till...