onsdag
Läget är rikigt bra idag.
Sov dock uruselt, kunde inte somna, vaknade tre gånger under natten och hade svårt att somna, och så vaknade jag tidigt med. Ingen sol idag, och plugg och jobb. Så jag hinner inte motionera så mycket.
kanske en promenad.
Men ärligt talat så är jag lite lat, just nu kör jag helt enkelt taktiken inte äta.
Det brukar funka rätt bra.
Om inte annat så slipper jag få ångest över maten och jag slippper spy, bara det är värt mycket.
Gå ned i vikt är sekundärt.
Start
Jupp, nu börjar det. Ska bli skönt.
Jag hade en skit kväll igår, så jag "råkade" riva upp såret, så dumt. För nu gör det svinont när jag går.
hemma haltar jag, men det kan jag ju inte göra ute blan andra, så jag får bita ihop då.
en vecka
Nu låter jag lite som en sådan där bantare osm aldrig börjar banta,
men imorgon börjar en vecka av svält.
Ett kilo till ska bort den här månaden, så det är på tiden att jag sätter igång.
Och jag ska inte hetsa på en hel vecka.
det kommer bli svårt, men jag vet att jag kan. Jag kan.
Måeendet är okej, kunde verkligen vara bättre, men för det mästa är det ju mycket sämre, så jag ska verkligen inte klaga. Har varit mycket med plugget, vilket känns skönt, för tiden att tänka har inte funnits. men inte heller tiden att motionera. och det har jag saknat. Det ska det bli ändring på!
Äckel eller något
Life goes on.
Hb är uppe igen, vilket känns toppen!
Jag åt sista gigantiska pencillin pillret idag, skönt! Nu kanske magen kan återgå till sin normala form. Både formmässigt och innåtmässigt, om ni förstår vad jag menar.
Fyra dagar har jag ätit och spytt, trevligt, trevligt... Två gånger för att jag var tvungen då jag åt med andra. Två gånger för att jag är korkad, eller äcklig.
Kommentar på jobbet idag; Du äter alltid så lite! (det har jag hört innan, vilket jag då bara skrattar åt, för de säger alltid något om att jag äter lite men är full av energi, vilket alltid är kul att höra)
Men idag svarade en annan, "hon kanske vill gå ned"
Okej, ärligt, ingen har i hela mitt liv sagt något sådant till mig! (ja, jag vet att han inte sa att jag behöver gå ned)
För att säga något sådant så kan personen antagligen inte tycka att jag ser ätstörd ut, bra dåligt, vete katten.
Men folk brukar normalt inte säga sådant till smala personer, min slutsats blir därför, jag är inte smal.
Vilket jag ju inte tycker, men jag vet ju att jag är smal i andras ögon, normalt sett och enligt det där knasiga bmi:et. men så kan det alltså inte ha varit idag.
Äh, det jag vill komma fram till är att jag är tjock (ingen nyhet) och att jag vill gå ned i vikt (ingen nyhet det heller.)
Äh, allt detta blev bara flumm och osammanhängande.
Jag tror jag har ödem, eller så är jag bara fet
Jag tror att ajg har ödem. Känner liksom inte igen min kropp, fast på ett helt nytt sätt än, jag är fet, sättet. Det märks mest på föter änder och lederna. Jag hopppas att det är det, och att det beror på pencellinet.
För det kan ju vara så att jag bara är fet. Det vore inte så konstigt det.
Det brukar ju oftast vara det..
att jag är fet alltå.
ja!
Nu börjar livet att återgå till det vanliga, oron för äcklet på benet är inte med mig dygnet runt, och det är nu bara ett misstag som jag kan lära mig något åt (så vackert det lät)
Jag har också gjort ett tillfälligt stop från öppen psyk och ska få mina piller av en läkare på vårdcentralen istället. Härligt! Jag känner mig fri. Orkar inte palla mig till psyk en gång i veckan för att prata om samma gamla tjafs, som dessutom inte hjälper.
Maten har gått åt skogen, på sistone. men det kan jag reparera.
Idg ser världe ganska så ljus ut!
inte rättvist
Såret på mitt ben är reält infekterat, tänk på alla de gånger jag med avsikte försökt få ett sår infekterat. Denna gången tog jag verkligen hand om såret så gott jag kunde. men icke.
Så jag tog mig till närakuten. Där gick allt med en extrem fart, skämdes så jävla mycket.
Men ändå så kände jag igen kännslan och saknade den, men hatade den ändå mest.
Kul att de fyra som såg såret ryggade tillbaka...
Men nu är det omlagt och jag har fått pencelin, jag hoppas att såret blir bra nu.
Det är inte rättvist, nu när jag inte vill skada så blir det illa, när jag ville skada blev det inte så farligt.
Inte rättvist!
Helg
Känns katastrofalt.
Två dagar har varit illa. Ätit och spytt, ätit och spytt..
Förstör mig själv.
Och helgen närmar sig, jag kommer behöva äta utan att själv kontrollera.
katastrofalt.
idag är jag tjock
Härlig kännsla att vakna med.
Ska strax iväg till plugget.
det gillar jag, för där slipper jag li för ensam med mina tankar.
de blandas iallafall upp med lite andra saker.
Än de tankar som regerar när jag är hemma eller ute och går.
Och i skoolan känner jag mig oftast inte tjock, för där vet jag att jag inte är det.
Det vet jag här med. men det handlar om en känsla och inte om fakta.
Och känslor är svåra att förstå och styra.
...
Vet inte om jag ska fortsätta att skriva här.
kan inte riktigt varför jag gör det.
Jag får se om jag fortsätter.
Är rädd att jag ska skälpa andra.
Men jag skriver ju inget upplyftande precis. inget som glorifierar.
Jag fortsätter på samma sätt som tidigare.
Är väldigt deppig nu och då. Blir handlingsförlamad. Försöker att kontrollera det genom maten.
Det går ju sådär.
Känner mig mer och mer patetisk för vare dag som går.
Att ätstörningen kontrollerar all min tid. Att den styr allt och är viktigast av allt.
det säger ju en del om hur kul mitt liv är.
Igår
Hur gick det då?
Jo, jag åt inget på hela dagen såklart.
Sedan drack jag en del, det kan man ju fundera på hur klokt det var.
Middagen gick bra den med, eller vad man nu kallar bra.
Förrätten var paj och svamp. Jag åt den stekta svampen.
Maten var buffe, jag åt bara kräftor- kräftskärtar, inget annat alls.
Efterätten smakade jag inte på, utan min vän fick den.
Så kul kan man alltså ha på en sittning..
Jag hade jätte trevligt, men nu i efterhand så har jag ångest, för jag var antagligen för mycket och för jobbig.
Så just nu har jag beslutat mig för att inte dricka, för att inte prata så mycket och bara vara lite mer osynlig. vara mindre påträngande och inte så jobbig.
Kvällen blev dock inte bra på slutet, av någon anledning började jag må dåligt. Gick hem, sms:ad med folk och var antaglig jobbig i sms:en. men dummast av allt var att jag skadade mig själv.
Så onödigt! Det var ju så länge sedan sist. Det var i april, och då var det bara små saker.
Och det var såklart inte lite igår, utan något som kommer lämna ett rejält ärr. Som jag förr eller senare kommer behöva förklara för tex. mina föräldrar. Plus att jag nu måste ta hand om det där, så att det läker fort och fint.
Orkar inte gå till akuten, för så illa är det nog inte. Men apoteket iallafall, och skaffa kompresser och sånt.
men de öppnar först tio..
Ja, och vikten var ned i morse med. Det är lite läskigt att det går så fort.
Idag
Hur ser läget ut idag då?
Vikten är för hög.
48kg.
Men de senaste 20 dagarna har den minskat med 4kg.
Och såklart så ska mer bort. Så är det ju alltid.
Men hur ser det ut bakom vikten då?
Jo, jag ljuger om maten, motionerar som en galning. Är extremt deppig och knaprar lugnande dagligen.
Jag spyr och laxerar.
Jag tänker på mat när jag ska sova, när jag vaknar och när jag är vaken.
Jag ska ut ikväll, på kräftskiva med vänner.
Jag har panik för maten.
Hur löses det, jo såklart så äter jag inget på hela dagen och kommer antagligen att äta för mycket ikväll, eftersom kräftskiva vanligtvis innebär sprit, och sprit innebär förlorad självkontroll.
Men jag ser fram emot spriten, för kanske så kan jag få sluta att tänka en stund då.
Men jag vaknar antagligen med mega ångest imorgon, där vågens siffror är det enda som betyder något.
Dessutom väljer jag att tillbringa resten av helgen ensam, endast för att slippa äta. Kan man ha roligare?
Så vågen visar minus, men det gör visst allt annat i mitt liv också.
Välkommen till min värld.
Tillbaka
I augusti 2009 slutade jag att skriva här.
Varför?
Orsak nummer ett: en vän fann bloggen. (men hon vet ändå hur jag är)
Orsak nummer två: Jag var rädd att andra vänner som inte viste skulle finna bloggen.
Orsak tre: Jag hade förlorat min allra bästa vänn. Den som höll mig vid liv i så många år.
Orsak fyra: Jag tänkte bli frisk, tror jag, någonstans tänkte jag det iallafall.
Men nu är jag alltså här igen.
Jag orkar inte läsa igenom alla gamla inlägg jag skrivit.
Jag vet att alla mina bilder är raderade. Jag vet att det nog är det bästa.
Jag kanske kommer att gå igenom bloggen för att försöka att anonymisera mig.
Men jag glorifierar inte min ätstörning.
Jag hatar den.
Den är allt jag har.
Den lämnar mig aldrig. Det känns hemskt att tänka på men jag har nu haft anorexi i över tio år.
TIO år.
det var inte tanken när det hela började för så länge sedan.
Ja är nu 25år gammal och det viktigaste i mitt liv är fortfarande vad jag stoppar i mig och vad vågen visar.
Jag är dömd att dö ensam.
Så det där att bli frisk gick inte så bra. Som ni nog förstår.
Och jag har accepterat det. Jag kan leva så här, jag hatar det men jag kan göra det.
Jag for fortsätta livet genom en kamp mot kilona.
En kamp mot mig själv, där ingen kan vinna.
