denna dubbelhet.
jag får inte falla.
men jag vill.
inte gå ned till 40kg.
för min hjärna funkar inte som den ska då.
jag kommer inte orka cykla lika mycket, lika snabbt,
jag kommer bli än mer självdestruktiv.
jag kommer börja svimma och få dåliga värden.
jag kommer bli mer inåtvänd, mer deprimerad och mer ångest laddad.
jag kommer inte kunna leva.

men samtidigt.
jag vill vara smal.
smalast,
ha min fina fina juvel, mitt skötebarn,
mina dåliga värden och kunna visa att det går.
vill få vara smal.
jag vill falla.
ge upp. dö.

men nu har jag fått känna av något nytt.
något som kan liknas vid lycka? glädje?
det blev så komplicerat.
min svarta värld har fått nyanser.
jag trivs med det, älskar det. men ovissheten är svår.
det är nytt.
otryggt.
ska jag vända mig om och gå tillbaka till min sjuka värld?
fast hur skulle jag kunna göra det?
nu har jag ju sett delar av det andra, bara små glimtar, och jag skulle aldrig sluta undra.

det känns så overkligt.
det är det här jag läst om i alla dessa självhjälps böcker,
det är det här som jag aldrig trott eller litat på. och nu är jag där.