vad fan??
jag är verkligen inte pro ana.
det kanske verkar så ibland (?)
men jag hatar den här jävla skiten.
mitt liv är piss.
jag har varit besatt av den här jävla helvetiska sjukdommen så länge jag kan minnas.
det är INTE värt det.
den som tror det kan gärna få hoppa in i mitt liv och se hur jävligt det är.
men jag frågar mig själv om det är värt det?
jag vill svara ja, men det är inte sant.
det är bara som jag intalar mig själv.
äh, vad fan. det går verkligen inte att förklara.
blir bara så upprörd.
får kommenatrer om att jag är fin.
är jag fin?
jag tycker det, ibland, nej, men det är den sjuka delen av mig. äh, vad snackar jag om.
jag är fet och ful. inte fin.
jag hade linne på mig i skolan en föreläsning, för fläkt systemet hade pajat i vårt klassrum.
och jag såg allas blickar.
folk var inte imponerade (som jag så gärna vill tro)
de hade äckel eller möjligtvis medlidande i blicken.
äh, vad sjutton.
jag kanske är pro ana?
eller vad är jag, jag vet inte.
jag vill ju gå ned i vikt.
men det är mitt liv jag sabbar.
vill inte sabba någon annans..
jag kommer aldrig bli smal. jag kommer alltid att vara fet.
och om ni inte vill tro det.
så kan man läsa på mina ben.
ärr i mängder.
på ett ställe har jag printat in ordet fet.
vackert va?
jag vägde hela 40kg då, till mina 173cm. och tyckte verkligen att jag var skit fet.
det tycker jag fortfarande.
fast en del av mig jublar över kommenatren.
någon anna tycker jag är FIN.
fin smal smal.
men det är så fel.
så dubbelt.
skar mig snast i tisdags för att ångesten åt upp mig.
det är verkligheten.
och hela dagarna täker jag på mat.
bara så att ni vet.
jag känner mig dubbel...
nej det är inte värt det men ibland känns anorexihelvetet mer uthärdligt än det som kommer efteråt.
när jag var sjuk var jag iallfall lugn...för jag visste att jag slapp den ångest och alla de beslut jag måste hantera idag som kommer av ett riktigt liv där jag inte kan hinner eller tillåter mig själv att svälta ifred...nu gör jag allt för att leva istället och det är tusen gånger svårare än att räkna kalorier och säga nej till hela världen.
så jag tycker du fegar som stannar kvar nere i skiten även om min sjuka sida är jätteavundsjuk och vill tilbaka till samma helvete som du är i nu.
men i slutändan vinner jag. du är fångad och fast och styrd. du har inget liv. du har massa ångest och törs ingenting. jag är modig stark och jag kämpar. jag vet inte vad som är minst sjuk egentligen...men jag vet att jag vinner...
svårt att säga lycka till för du verkar inte ett dugg motiverad till att bryta din skit och ja du ser förjävlig ut förmodligen och du är säkert skittråkig och isolerad också...jag är så jävla trött på alla egofixerade anorektiker så jag vill spy. seriöst vill du inte göra vettigare saker i ditt liv än att känna dig duktig över att du bara äka två dl lightkräm till frukost...har du inte tänkt prestera liiiiite mer i ditt liv. är du inte lite mer människa och har något liiite mer vettigt att komma med än att du är duktig på att svälta....kom igen tjejen. skitsnygga benknotor men till vilket jävla pris!
(hoppas du hajjr att jag rackar ner på din sjukdom och inte på dig) du som person inan anorexin tog över är säkert en fantastisk smart och gullig tjej men anorexin har gjort dig till ett besatt egofixerat monster och det är äckligt)
du är ju dum om du inte tror att det är en pro anna blogg varför sitter du annars och visar massa bilder på din beniga kropp..du gör det ju för att visa oss.
jag menar pro ana..det blev lite svengelska
