vilja?
eller jo, jag vill leva ett liv utan min sjukdom.
jag vill slippa tvånget, ångesten, alla sjuka tankar och självhatet.
jag vill inte tvinga mig själv att vända ut och in på magen,
jag vill inte få panik över allt jag äter,
jag vill inte misshandla min kropp,
jag vill inte svälta.
fast samtidigt så är det en del av mig som får mig att göra allt det där.
en osynlig kraft som har en volymknapp i mitt huvud.
som vrider på volymen på max när jag går emot de sjuka tankarna.
som får mig att hyperventilera, stoppa fingrarna i halsen, skära mig och får mig att hata mig själv.
för mig handlar det knappast om vad jag vill.
det är mer så att jag inte kan.
Det är svårt att förstå dig och din blogg. Särskilt för en frisk person som jag. Det handlar inte om vad jag vill utan vad jag kan, skriver du. Vad kan du göra?
Med all respekt, man får känslan, och vi är flera här på jobbet som läser din blogg, att du inte verkar särskilt intresserad av att ta fighten mot anorexin på riktigt. Som om den är en del av din identitet som du ömsom vårdar ömsom föraktar men inte riktigt vill göra dig av med. Då följer kompisar, livsmönster mm med. Du får byta spår, tänka om, börja ett nytt liv.
Förstår att det är ett dilemma. Men tvångstankar och fobier går att bli kvitt. Då handlar det inte om vad man kan utan vad man vill.
Hlsningar Boony
finns det någon möjlighet att hitta en viktpunkt där du mår förhållandevis bra? jag menar, om du tex lägger dig på 44 - kan du inte försöka stanna där då eller känns det som du måste utmana dig själv att försöka gå ner till tex 42 o sen vidare till 40? skulle du inte kunna acceptera att åtminstone stanna på en punkt?
