.

hmm, det där var tänkvärt.



jag har just nu en lååång paus från min barndomsväninna. efter ett inspirerande möte med min chef i höstas insåg jag plötsligt vad jag hade saknat. den intellektuella skärpan, det rörliga sinnet som med slående snabbhet följde med i mina tankegångar men som ändå behöll sin självständighet.



jag insåg att min barndomsväninna ligger liksom under mig och med otäck tydlighet kom våra telefonsamtal för mig; hennes undergivna tonfall, hennes osjälvständiga beundran blandad med någon slags rädsla att reta upp min lynnighet. hon klibbar vid mig och det äcklar mig något så vansinnigt. jag föraktar svagheten, den vill jag inte ta del av.



jag funderar på när jag började ljuga för mig själv, när inträffade den tidpunkten då jag stängde in min hjärna i ett tillstånd av "det är väl okej"?

Ja, Elsa -

Det här är ju anledningen till att anorektiker har så gott som INGA vänner, eller hur ?



Vi överanalyserar, jämför, förstör våra relationer eftersom ingen (inte ens vi själva) orkar umgås med ett spöke, en demon...



:/